Det är mer än ett decennium sedan jag intervjuade Juli Zeh. Då var hon utan överdrift en av världens mest intressanta och lovande författare. Hennes intelligens var i recensioner och bland litteraturnördar något man talade om särskilt, mer än hennes ärende, mer än hennes stilistik.
I vintras började jag läsa den senaste boken som finns på svenska ”Tomma hjärtan”, men blev avbruten. Först nu blev det tid att läsa klart.
Juli Zeh är inte en författare som har utmärkts av värme, och kanske är ”Tomma hjärtan” därför ett så bra exempel på hur hennes författarskap är uppbyggt. En storslagen romanidé – en terapiverksamhet som botar deprimerade, men som lämnar över de svåraste obotliga fallen till dem som vill organisera terrordåd medelst självmordsbombare – vävs samman med en glädjelös satir över samtidens idioti och Tysklands korta historiska minne av totalitarism.
Så väldigt smart, så väldigt väl konstruerat.
Det kan man visserligen säga om Ian McEwans böcker också, men hans insikter i den mänskliga naturen och hans lakoniska humor gör att hans nivå blir en annan. Den starkaste känsla ”Tomma hjärtan” ger mig är den av att vara medveten om att jag sitter och läser en roman.
”Ah, jag har tröttnat”, avfärdade en mycket läsvan kompis när vi pratade om Zeh härförleden, och kanske är det så enkelt för mig också.
