Zadie Smith är lysande jättebra, det verkar som om alla som har läst henne tycker det. Men jag tycker också, vilket kanske inte alla håller med om, att ”Vita tänder” är dubbelt så bra som ”Autografjägaren” som är dubbelt så bra som ”Om skönhet”.
När jag nu läste ”Om skönhet” blev det så att jag tog de första 300 sidorna i min inbundna svenska upplaga, och så skulle jag sedan på resa, och tog därför med mig en engelsk pocket som också fanns i huset. Jag gjorde samma övning med Capotes ”In cold blood” förra året. Spännande. Man ser saker. I det här fallet såg jag mest hur otroligt svåröversatt Zadie Smith är, eller måste vara. Ulf Gyllenhak har lyckats bra med saker som ser olösliga ut, men goofat på sådant som borde vara lättare: att fånga ett samtida språk.
Men som sagt: detta är en svåröversatt författare. Hon är tekniskt duktig – även om jag inte tycker att någon av hennes tre böcker har lyckats ta slut på ett riktigt bra sätt – och samtidigt oändligt babblig. Hon tackar några personer i sitt efterord, för att boken har blivit kortare och därmed bättre. Tanken på råmanuset skrämmer. Och tanken på hur det ska bli när Zadie Smith tar sitt stora ego och fyller femtio och slutar lyssna på råd… Hu. Vi kommer att få släktkrönikor på elva hundra sidor och persongallerier av Dostojevskijmått. Jag längtar inte dit, och om inte nästa bok får översvallande recensioner så tror jag att jag kommer att prioritera att läsa något annat.
***
Och ja, ungjävlar, som Gudmundson brukar skriva, titeln anspelar på en bok av Ed McBain.
