Jag vandrar down memory lane ganska ofta. Just nu någon annans lane – min frus mormors.
Tillsammans har de skrivit hennes memoarer. Min fru har suttit i timme efter timme efter timme med intervjubandspelaren. Och sedan vid datorn lika länge eller mer. Fogat bitar till en helhet.
Sist i kedjan finns jag, en gammal Mac och ett underbart och mer än tioårigt redigeringsprogram som heter QuarkXPress 3.32. (Ingen ska påstå att man behöver mer i mjukvaruväg när man gör en bok. Inte i hårdvaruväg heller.)
Inom kort är sidorna klara. Det blir en rejäl sak, ett par hundra sidor i alla fall, och vi trycker den i femtio vackra inbundna exemplar, avsedda för familj och vänner.
När jag läser och småputsar tänker jag gång på gång att det är skada att detta märkliga livsöde inte kommer fler personer till del. Tragedier och dramatik, lycka och glädje – och äventyr som få människor får vara med om.
Som berättare kliver hon obekymrat fram och tillbaka; scenerna är krigsmisär eller överklasspartaj, vilket som.
Det andra äktenskapet ingick hon med en norsk man som arbetade i Nigeria. Hon sammanfattar festdagen:
”Jag hade en helsidenklänning med kjol och långärmad jacka. Ha ALDRIG det i tropikerna.”
Jag lovar att komma ihåg det, Brita, det och mycket annat.
