För en månad sedan gjorde jag mitt livs första Nobelpristagarintervju, om man inte räknar Doris Lessings utspottade ”A Swedish journalist!”, följt av luröverlämning till något slags assistent.
Den jag träffade var Imre Kertész, som är aktuell med sin självbiografi ”Dossier K”.
Boken är den allra första som ges ut på förlagslegendaren Svante Weylers eget förlag, som på bokomslagen kort och gott fått namnet Weyler. Helt rätt. Hans namn är en stensäker kvalitetsgarant bland de inofficiella kulturella makthavarna.
Jag för min del blev mest fascinerad av det nya förlagets logotyp. Det finns, Leopard förlag undantaget, i princip inga riktigt originella förlagslogotyper i Sverige. Det är alltid någon variant på förlagets initialbokstav. A för Atlas och AB för Bonniers, C för Carlssons, N för Norstedts, O för Ordfront och P för Prisma. Weyler har en liten cirkel av små W, ställda intill varann – väldigt väldigt likt Modernista, för övrigt.
Man undrar – vem är Sveriges enda förlagslogotypformgivare? Jag ger mig fan på att det är en enda person. Nån som sitter i en ateljé på Brännkyrkagatan och flyttar bokstäver i InDesign och skickar fakturor.
