Tidigare i år fick jag tillfälle att vittna till försvar för Sydsvenskans tidigare utgivare Hans Månson, som var stämd för tryckfrihetsbrott vid Malmö tingsrätt.
Det var den så kallade ”35-åringen” som ville få Månson fälld för förtal; 35-åringen är en man som under några dagar var misstänkt för mordet på Anna Lindh år 2003. Något om bakgrunden till själva rättsfallet kan man till exempel läsa här.
Vi var många reportrar som var inblandade i rapporteringen. Två av oss fick vittna – kriminalreporter Joakim Palmkvist och jag. Jocke förhördes i över en timme, och fick en tuff match. Jag fick inte lyssna då, eftersom jag ju själv skulle vittna direkt efter honom, men jag begärde ut inspelningarna från rättegången efteråt. De är nämligen allmän handling. Och det är en sån jävla juridikfest att höra Jocke spela lite hardball med motståndarsidans advokater… Han har väl i princip lika stor rättegångsvana som någon av dem.
Efter honom var det min tur. Om någon tycker att det är spännande att höra mig svara på båda sidors advokaters frågor, så finns hela förhöret här, uppdelat i en första halva och en andra halva. (Det tar lite tid innan de rullar, men filerna funkar, hav tålamod.)
Första halvan ger en bra bakgrund och introduktion, medan andra halvan är lite mer skarp i replikerna. (Jag tycker att jag får in en fin tjugosekundare vid 08.25 i det andra klippet. Och för finsmakarna: notera hur advokat Falk försöker psyka mig lite på temat ”ung och oerfaren” vid fem minuter in i det andra klippet… Men den får han tillbaka rakt över disk.)
Sydsvenskan och Hans Månson friades av en enig jury. Mitt roligaste minne från den här dagen var det första som hände i pausen direkt efteråt. Expressens Per-Anders Broberg, som i många år har arbetat med tryckfrihetsfrågor och som på nittiotalet var min chef på Expressens sportredaktion ett tag, sträckte fram handen och sa: ”Fem getingar.” Jag började garva, dels för att jag var glad åt hans snälla beröm, men också för att det påminde mig om Expressenkulturen, som den var då när jag jobbade där och som jag tror att den är nu: Det är helt enkelt naturligt att man tittar på olika typer av händelser och prestationer och liksom… getingbedömer dem.
Per-Anders Broberg och Expressen hade inget direkt med den här rättegången att göra, mer än att nya mål eventuellt väntade med samma motpart för deras del, men som Broberg sa: ”Om man är intresserad av tryckfrihet och inte kommer och tittar när det för en gångs skull är rättegång, det vore ju som att gilla fotboll och aldrig gå på match.”
Särskilt många tryckfrihetsmål har vi inte i Sverige. Jag får nog räkna med att kanske aldrig vara med om ett igen – så jag är som medienörd faktiskt glad över att jag fick uppleva det, särskilt med tanke på att det var så relativt lugnt som det ändå var.
***
Den som intresserar sig för tryckfrihetsförordningen och dess historia ska förresten inte missa att läsa den i sin ursprungliga form.
Möjligen är jag lite ute och reser här, men jag funderade över de allmänna handlingar du lagt ut här. Om jag minns rätt var du oerhört kritisk till att likaledes allmänna handlingar från rättegång om Arbogamorden hamnade på nätet. Skillnaden på en tryckfrihetsrättegång och en mordrättegång må vara många (och måhända är det osmakligt av mig att försöka dra paralleller dem emellan), men allmänna handlingar är trots allt allmänna. Skulle du tex ta bort dessa filer om någon av de parter som hörs begärde det?
Hm, bra fråga!
Man får reda ut lite vad som är vad:
Jag är inte motståndare till att allmänna handlingar publiceras, tvärt om. Däremot tycker jag att man ska vara lite aktsam med VILKA allmänna handlingar man publicerar, och hur. I det här fallet är det alltså enbart förhöret med mig som jag har publicerat. Återstår alltså frågan om någon av de tre advokater som hörs på filerna skulle tycka illa vara. Tja, om de gör det, och hör av sig, så tar jag nog bort filerna. Så noga är det inte för mig att tillgängliggöra dem.
Men jag skulle inte ha publicerat förhör med någon annan än mig själv, i varje fall inte som jag ser saken nu.
Varför inte?
För att det är en utsatt situation, tror jag. Men okej, om det fanns väldigt starka publicistiska skäl, så kanske.