Vitiligist

Lisa Ekdahl har haft en del ryggproblem. I en intervju sa hon att hon inte ville prata så mycket om det. Inte för att det skulle vara hemligt eller så, utan för att personer med ont eller sjukdomar lätt uppfattas ”negativt laddade” av sin omgivning.

Det är kanske sant. Jag vet inte. För elva år sedan skrev jag i Sydsvenskan om min sjukhusvistelse då jag diagnosticerades med Crohns sjukdom. Det blev en bra text, jag tog hjälp av många kolleger i putsen av den, och jag fick en flod av reaktioner.

Fortfarande händer det att folk frågar om jag kan äta stark mat, jag som har Crohns. Då spelar det ingen roll att det inte i mitt fall finns någon som helst sådan koppling, eller att jag på det hela taget har varit frisk sedan jag blev sjuk… (Även om jag också har en passiv skleroserande kolangit. Onekligen intressant att en nollkonsument av alkohol som jag lider förhöjd risk att drabbas av skrumplever.)

Men alltså. Jag tar min medicin. Jag lider inte det minsta. Jag mår som en frisk. Oroa er inte för mig.

Med detta sagt ska jag nu berätta om mitt senaste tillägg i min bukett med kroniska åkommor: vitiligo. (Bra bild som visar finns på den länkade sidan.) Det är en hudgrej, som gör att pigmentet lägger ner sin pigmenterande verksamhet varför man gradvis blir ganska vit. Michael Jackson säger att han har det. Det har han kanske. Men jag skulle inte svära på det…

Det är min smala lycka att jag redan är så ljus. Jag kommer alltså inte att se ut som om jag har fått fläcktyfus på vägen fram mot den eventuella pigmentlösheten. Däremot har jag alltså en del synliga ljusa fläckar i ansiktet. Det ser ut som om jag har blivit knivskuren och att skäggväxten har upphört där. Men det har den inte – det är bara det att skägg och hud där får exakt samma färgton.

– Finns det nån behandling, frågade jag den unga läkaren.

– Njae… Men det finns väldigt bra smink, sa hon med en gest åt sin handväska.

Den dan ni ser mig bättra på min foundation så vet ni alltså varför. (Jag skojar. Än så länge i alla fall.)