Skandalen är inte att Carema missade att rapportera att en 96-årig kvinna gått bort. Skandalen är: de anhöriga ringde tydligen mamma väldigt sällan.
Du som har en förälder på ett vårdboende och inte ringer vederbörande någon eller ett par gånger i veckan är kass.
Är föräldern dement, opratbar? Då ringer du personalen en gång i veckan och stämmer av läget. Och hälsar på och klappar en kind när du kan. Så Carema kan se över sina rutiner, gärna för mig. Jag är mer orolig för de sociala rutiner som denna händelse ger en bild av.
Håller fullständigt med. Tänker denna tanke var gång (ointresserade) anhöriga klagar i tidningsartiklar, om deras farfars övervuxna tånaglar osv.
Jag håller inte med dig om att de som inte ringer regelbundet till en förälder på ett vårdboende är kassa. Allt har en kontext, och det kan vara så att relationen barn-föräldrar har varit obefintlig och urusel sedan många år tillbaka. Och kanske har föräldern inte funnits där för barnet etcetera.
När det gällde min egen pappa som fick frontallobsdemens hälsade jag på honom i princip varje dag. Det fanns inte på kartan att jag skulle ge upp honom då han blev sjuk, men så hade vi också alltid varit tighta och haft en fin relation.
I det aktuella fallet tycker jag att ursäkterna för att inte ha kontakt med mormodern eller modern är under all kritik. ”– Vi var inte så flitiga besökare på grund av demensen. Hon blev elak mot min mamma och mig kände hon inte igen längre”. Eh, om de hade bemödat sig om att ta reda på info om sjukdomen så borde de veta att det är precis så det kan vara – och bryr man sig om sin närstående borde man kunna lyfta sig över eventuella elakheter som en dement person kan häva ur sig.
Och den arrangerade bilden där de låtsas se ledsna ut får mig bara att må illa. Likaså att de vill lägga över skulden på vårdhemmet för att de inte fick ta farväl.
Givetvis har du rätt – min text ska läsas med reservationen ”givet att relationen var normal” eller något sådant.
Jag har förståelse för att man inte ofta hälsar på en elak dement person som inte känner igen sina anhöriga, men ansvaret upphör ju inte där. Då menar jag att det minsta man kan göra är att hålla kontakt med personalen.
Jag tycker att man _måste_ komma över gammalt groll när det gäller allvarliga saker, som liv och död. Precis som en förälder aldrig kan överge sitt barn när det behöver hjälp för att relationen av skilda orsaker är/varit dålig, ska inte vuxna barn kunna överge sina hjälplösa gamla föräldrar och låta dem dö ensamma. Väldigt, väldigt få människor förtjänar detta. Alla föräldrar fuckar upp för sina barn på ett eller annat sätt, och absolut oftast inte på vilje.
Personalen på carema-boendet bör – när någon pensionär på deras boende avlider – givetvis meddela dennes anhörig. Om detta inte görs så bör personalen se över sina rutiner. Simple as that