…att läsa Magnus Erikssons sakliga kapning av de hejdlöst överskattade polisromanerna av Sjöwall/Wahlöö. Särskilt den sista boken i den där serien är så häpnadsväckande usel i sitt pamfletteri att man försiktigt undrar hur det stod till i skrivarstugan då.
Håller helt med om Terroristernas uselhet. Men din fråga om hur såg ut i skrivarstugan väcker något vagt minne – var det inte så att Per W avled i den vevan? Och t o m att Terroristerna är hopsatt av tre planerade romaner? Eller minns jag fel?
Instämmer! Verkligt träffsäkert. Enda ”ursäkten” – eller förklaringen – till dåtida populariteten är väl att man skall se saker och ting i förhållande till sin tid.
Men just att författaren skall vara osynlig och inte ”tala om” för läsaren var väl något som slogs fast i början av 1900-talets riktning modernismen. Sjöwall/Wahlö hade nog inte hängt med riktigt i utvecklingen.
Tror att mycket av populariteten berodde på att det var väl de första romanerna som handlade om ett poliskollektiv, efter en idé som det såta paret plagierat från USA.
Yep! Ed MacBains serie om 87e distriktet, i den fiktiva stadsdelen Isola (Manhattan). Moderskeppet till den moderna deckaren, i bok- som tv-format.
Så hette författaren och serien, ja, Molly! Säkert mer givande att läsa om de böckerna än något av Sjöwall/Wahlö.
Magnus Erikssons pik är ju mest riktad till de som skrivit panegyriska förord till nyutgåvan och sannolikt inte läst böckerna på decennier. Men jag tycker att ”Den vedervärdige mannen från Säffle” håller än. Läste om den förra året och den slår så gott som alla dagens deckare med hästlängder. Basta!
Håller nog med Yossarian här. Eriksson tar i så han storknar och själva grundbulten i hans kria verkar vara att det skulle varit den bredare samhällskritiken (den som inte handlar pom polisfrågor alltså) som gjorde att Sjöwall & Wahlöös romaner sålde så stort. Ehm nej, den biten är och var perifer och den var knappast särskilt uttalad för sin tid. Beck, Kollberg och Melander är ju närmast sossar och var Gunvald Larsson passar in i Magnus Erikssons bild kan man verkligen undra. Det nya var just den korniga och levande bilden av polisvardag och deckarintriger som inte löstes av engelska hertigar, prästfruar eller journalister.
Dessutom kunde paret verkligen skriva. ”Brandbilen som försvann” till exempel är en attans tät, skrämmande, rolig och oavbrutet överraskande historia – och den växer ur sin och fallets egen logik, det är nästan aldrig så att händelserna knuffas in från sidan och styltigt landar där man kan se att det behövs en cliff-hanger, de är hela tiden motiverade av sådant som hänt innan, eller kunde hänt. Och personerna lever helt obehindrat genom hela boken (Ude som inte dör då…). Vi rör oss här på en helt annan nivå än hos Läckberg, Nesbö eller Kepler.
Och Yossarian har helt rätt i att det mesta av den kritik det är något med hos ME träffar de som skrev förorden, inte Maj och Per själva.
***granska skiten – gäller nu hela schibsted-koncernen.***
ME har rätt i en del men det jag hajar till på är t ex meningen:
”Den politiska analysen i romanerna är undermålig.”
jag har ”haft” ME, i betydelsen att han har stått i kateder framför mig och gått på om konst och litteratur. något som han konsekvent vände sig mot var, exempelvis ”politisk(a) analys(en) i romaner(na)”. konst skulle enligt ME var frikopplade från sånt.
om s&w har jag inte så mycket åsikter, bortsett från att (gösta ekman-)filmerna är bra men att ME angriper böckerna med de verktyg som han själv förkastar är, ur mina ögon sett, lite märkligt.