Veckan från himlen eller från helvetet eller både och eller ingetdera

Veckan som börjar i dag blir bisarr. De följande sex nätterna kommer jag att tillbringa i fem olika sängar: I kväll hemma, i morgon hos en kompis i Uppsala, på onsdag hemma, på torsdag hos en kompis i Trondheim, på fredag på Gardermoens flygplats i Oslo, på lördag på ett hotell på skånska landsbygden. Allt har sin naturliga förklaring.

Jag är van att resa mycket, och tycker normalt sett inte att det är stressande, utan tvärt om ganska bra för produktiviteten – på ett X2000 skriver jag som mest och som bäst. Telefonen är tyst, och det finns inget redaktionspingisbord eller några Gateau-kanelbullar som kan distrahera. Jag är just denna vecka delvis i tjänst, och delvis ledig från tidningen, men allt hakar i varann. Efter söndagskvällen, som jag tillbringade ute på Sydsvenskan-reportage, följer dagen i dag, som är en vanlig dag på redaktionen. Sedan tisdag åker jag till Stockholm för att göra en intervju med en intressant person, samt föreläsa på eftermiddagen. På onsdag är jag ledig för att vara moderator för en stor konferens, ett intressant uppdrag som jag har tackat ja till för länge sedan, men jobbar hela kvällen då jag ska besöka ett evenemang som jag ska skriva om. På torsdag blir det Malmö, där vi har en läsarträff i Triangelns köpcentrum vid lunch – man kan utmana mig, Karin Arbsjö och Olof Åkerlund i pingis, samt diskutera Sydsvenskans kulturjournalistik med oss. Direkt efteråt tar jag rulltrappan ner till tåget och åker över till Kastrup. (Det tar tjugo minuter! Gud vad jag älskar den där tunneln, den där bron, de här städerna.) Flyger sedan till Trondheim, övernattar hos min kompis där, hämtar ut en hyrbil, kör upp i bergen, femton mil ut i ingenstans där jag ska föreläsa, tillbaka på kvällen, flyg till Oslo, övernattning där, och så hem lördag morgon. Då min fru och jag sedan tidigare har en helg med goda vänner inplanerad.

Allt detta kräver att jag packar olika väskor, som på olika sätt magiskt ska röra sig till de platser där jag dyker upp, eftersom jag skulle hata att bära runt på en veckas packning med olika grejer om jag inte måste. Utmaningen blir väl att äta vettigt och orka träna något, det blir en kamp.

Ni fåtaliga som läser här kanske också följer mig på Twitter? Jag har fått inse att Twitter nästan helt har ersatt min blogg som kanal för slumpvisheter, utbrott, tips och samtal. Jag märker det när jag skriver ett sådant här inlägg, som saknar stingens och linje och textuell planering, att jag lite grann saknar det. Men jag älskar Twitter. Och när Hannah byggde om den här sajten förra året, så var det med en tydlig instruktion att göra bloggen lite mindre central, och i stället ge sajten mer karaktär av hemsida, med ett rejält och snyggt bygge överst. Det är väl en effekt av detta som alla medier ser: det är inte sajtägaren som får publiken och närheten och relationen, det är samtalsplatsen – Facebook och Twitter – som får det. Min reaktion på det är mer emotionell än intellektuell: jag tycker att det känns parasitärt.

Jag får väl tänka mer på det och se om jag kommer på något klipskt. Nu rullar vi den här veckan från himlen eller från helvetet eller både och eller ingendera.