…när ni ser den här bylinebilden? Ny tidning = nya bylinebilder. Jag är av den bestämda politiska uppfattningen att man blir dum i huvudet av att bry sig för mycket om hur man ser ut på sin byline. Fem knäpp, sedan får det vara. Så viktig är inte min feja. Och så vidare.
Fast… när min fru i morse konstaterade att hon tänkte på cancersjukdom när hon såg bilden, och min dotter storskrattande skakade på huvudet när jag frågade om hon kände igen mig, så får jag kanske ändå överväga saken tillsammans med er? (Och lite för att jag tycker att det är så kul med Polldaddy…)
Jag har också fått order av min fru att byta byline, hon säger att jag ser ut om Karlsson på taket, typ. Köttig och märklig. Men jag kan inte förmå mig. För fåfäng för att vara fåfäng.
Du ser snarare ut som mannen som kan bota cancer. Och som har vapenlicens.
Du har i princip samma hudfärg och samma frisyr som min man. När han drar på sig en ljusblå skjorta brukar jag, ödmjukt, tala om för honom att det inte riktigt är hans färg. Det blir så … genomskinligt.
Ny bild, svart polo. Klart.
Jag gillar verkligen din blogg, sa jag det?
Hahaha, nej, men nu sa du det!
Jag tror att jag kanske redan har bestämt mig…
hört på bankgatan, lund, i går eftermiddag.
– älskling glöm inte att köpa katrinplommon. jag ska ta ny bylinebild och måste få bot på den här förstoppningen under eftermiddagen.
GAAAAAHAHAHAHAHAHA! Okej, det där var den enskilt bästa kommentaren på den här bloggen sedan jag öppnade för kommentarer, 1 376 kommentarer har inklusive den här publicerats…
Bildbylines är ett otyg, anser jag. Journalister ska s e inte s y n a s.
Crister: Både ja och nej. Jag var motståndare till idén när Sydsvenskan införde bildbyline för reportrar för sex år sedan (tror jag det var). Vissa reportrar är betjänta av att inte genast bli igenkända. Å andra sidan tror jag att det är sällan som en liten artikelbyline leder till sådan igenkänning. Krönikor ska däremot gärna ha den där ögonkontakten som en bylinebild kan ge.
Ett rött skynke för mig är däremot bylinebilder med bortvänd blick. Det signalerar inte kontakt.
Jag gillar inte bilden, men det har inte främst med dig att göra. Utsnittet är för utzoomat (varför halvkropps?), det är för mörk bakgrund, det är för mkt luft över huvudet på dig. Sen håller jag med om att du inte ska ha ljusblå skjorta.
Fast själva beskärningen har jag gjort i all hast, bilden är en helkroppsbild, som sedan skärs på olika sätt för olika användning. Ibland är den till exempel frilagd, helt utan bakgrund.
Allvarligt talat, i det lilla ämnet, tycker jag att JennyG har rätt. Det är bakgrundens ljusa färgsättningen och skjortans Landstingsblekhet som ger det omisskänsliga intrycket av misslyckad kemoterapi – plus din frisyr, förstås.
Ja, alltså, ett centralt problem i detta är ju att jag inte har hud utan ett dubbelt lager gladpack i stället. Jag bränner mig rätt lätt i solen, för att använda ett understatement.
Och nu blir det reklam:
”Brun utan sol med DHA är ett säkert alternativ för att bli brun utan att sola. DHA är en sockerämne utan giftig verkan och har använts sedan 1960-talet i olika brun utan sol. Brun utan sol med DHA finns i kräm och spray för hemmabruk och behandling på salong. Här hittar du också fler tips om sol, hälsa och brun utan sol allmänt.”
Hej Andreas!
Du ser ut som Nils-Petter Sundgren på bilden (men inte i verkligheten, jag har sett dig på pågatåget). Alltså VÄLDIGT mycket äldre än du är.
Har du sett mig på Pågatåget? Kan inte minnas när jag åkte Pågatåg senast… Jag kan ha åldrats rätt mycket sedan dess, betänk det!
jag tänker ondska, sådan som bara Allsång på Skansen kan sprida. Och gigantiska bylinebilder trodde jag bara dåliga musikrecenjsenter på Göteborgstidningar använde för att de inte har något vettigt att säga.
Njae, det är dessvärre ett knep vi ibland jobbar med även utanför 031-området.
Tåget från Kastrup, med ett par små barn? Slutet på feb nån gång?
Jaja, just det, sista etappen på 28-timmarsresan från Koh Samui! Vi måste ha varit trötta, kladdiga och med ögon som en uggla på dagen…
(Jag minns den resan av ett annat skäl: Jag satt och stirrade på en person mitt emot som såg så otroligt bekant ut. Var säker på att jag placerade henne, och var på väg att säga hej – ända tills jag kom på att jag inte alls känner henne. Hon jobbar på tv. Klassiskt misstag.)