Lokaljournalistik fascinerar mig gränslöst. Jag ber er att läsa den här helt korta artikeln om en konditorikonkurs, och så sedan gå igenom artikelkommentarerna.
De är helt fantastiska.
De berättar allt du behöver veta om staden Lund, om människorna som läser Sydsvenskan, om ett legendariskt men kroniskt överskattat fik. (Aprikoskrämsindignationen är min personliga favorit.) Helt bortom allt. Som att läsa Magdalena Ribbing i DN.
***
Och apropå lokaljournalistik: I dag skriver jag min första text i Norra Halland på hundra miljoner år, och den börjar så här:
”Har ni någonsin undrat var Small Town America egentligen ligger? Tro mig – ni bor där. Kungsbacka är Sveriges överlägset mest amerikanska stad.”
Ny krönika varannan fredag hela 2009. Och definitivt aldrig online! Prenumerera nu!
Jaså, det investeras i pekoralfonden igen ja.
Hahaha, det kan du fethaja. Och jag skrev just nästa krönika, i går kväll, som handlar om mina favoritskandaler i Kungsbackapolitiken och det trista i att det inte finns några sådana längre alls… Jag har längtat i hela mitt liv efter att få skriva de där texterna!
Det insåg väl varenda bildad människa med smak för bakverk, att Konditori Lundagård var dömt till undergång redan den dagen de slutade baka pistagesnittarna.
Ja, fast jag trodde nog att de var på rätt väg när de slutade med sina bredkäftade grodor till semlor, med mandelmassa och grädde i en urskillningslös blandning och med hackad jävla mandel ovanpå, som liksom skar en i gommen när man försökte inmundiga detta bakverk som ju finns till för sin själva smeksamhet.
Se där. Jag låter verkligen aprikosindignerad…
I Jönköping är det över 70 kommentar på en artikel om en krogkonkurs på jnytt.se. Vissa kommentarer är helt underbara:
”Nej, inte när det gäller stil och klass, för det råder det i högsta grad brist på i denna stad, där alltför många slabbäter kebab kl tre på natten och snuset rinner.”
http://korta.nu/a38b
Haha, det här blir ju bara bättre och bättre! Min chef kommer från Jönköping, jag måste genast skicka en länk till henne.
Oj! Ja, det är sådant där som gör att man inser varför det är omöjligt att sälja in reportage om missförhållanden kring gruvindustrin i Västpapua.
Men så fantastiskt knäppt att ett så uppenbarligen legendariskt kafé har skötts så dåligt.
Ja, och jag vänder mig emot beskrivningen att det någonsin i något slags modern tid skulle ha skötts särskilt bra… Jag kan ha varit där första gången 1995 eller 1996. Pralinerna de skröt om innehöll mer sprit än kakao. Gräddglassen var mer kall än smakrik. Och systemet för hur man skulle beställa utan att störa personalen och dess intrikata system var helt oöverblickbart.
Haha, här blev man glad av att läsa kommentarerna. 🙂
Vad som verkligen berör. Helt enkelt.
Visst, de har hängt på fallrepet ett bra tag. Men Björn af Kleens stick i dagens Syda (ej online) missar helt att det var på Aten de ”gamla studenterna” satt, i alla fall 50-60-talsgenerationerna – och det gör de ju återigen.
Minns att jag sa till en kursare som anlänt från Norrland 2000 ”Nej, på Lundagård kan man inte gärna sitta och göra grupparbete”. 😉 Det var det och kaféboomen i stadskärnan som var kassaproblemet.
Men problemet med nya Aten är ju att det är så fräscht!
Om vi snackar kontinentalt nersuttna och halvsjabbiga fik med litterär/kulturell ton i Lund så är det väl Balzac, i hörnet mittemot Grand, och stadsbibliotekets gamla fik (som låg uppe på övervåningen) – men de försvann nog ganska kort tid efter att du kom till stan…
– och så Ariman, förstås.
Jag gillar Ramklints annars. När de renoverade blev det precis samma fik som förut – men rent och snyggt. Det är faktiskt lite modigt, att inte falla för bakpulvertrenden.