För en tid sedan blev det känt att svenska chefredaktörer i allmänhet inte är så kända.
Jag känner spontant en massa saker inför det, fullständigt motstridiga:
* Medierna överskattar sin betydelse och sin plats i människors liv.
* Mediernas medarbetare överskattar betydelsen av vem en chefredaktör är.
* Det är inte bra att många utgivare jobbar så väldigt mycket med att inte synas i medierna, som till exempel Otto Sjöberg och Thorbjörn Larsson. Jag avskydde verkligen att Anders Gerdin skaffade sig en egen pressmupp (Olof Brundin, ni vet mannen som myntade det briljanta uttrycket ”pressmupp”) för att slippa svara på frågor externt.
* Det är rätt bra att många utgivare håller käften utåt och försöker göra en bättre tidning i stället. Läsarna skiter ju ändå i dem, på det hela taget. Det visar ju den här undersökningen.
Äh, jag vet inte. Hade jag varit utgivare för något hade jag fanimej sett till att fronta verksamheten och ta diskussionen med allt och alla. Talk to the hand, liksom, om någon jävlas med min tidning. Risken är väl bara att det hade fått som konsekvens att min ställföreträdare hade fått göra allt det svåra interna arbetet. Framtida modeller kräver förmodligen att man bryter upp ansvaret, som man gör på SVT, där det finns massor av ansvariga utgivare för olika produktioner. Att vara utgivare för ett helt mediehus är knappt mänskligt, med de enorma krav på närvaro, juridiskt ansvar och kunskapsbredd som ställs.
Det är rimligt att en utgivare har mycket, mycket hög lön.
