God morgon. Det är nu tjugotre dagar sedan jag bestämde mig för att sätta upp monologen ”Min nästa lever” på Lunds stadsteater.
När jag bestämde mig hade jag… ingenting.
Inte titeln, inte en konkret idé, inte ett datum, inte musiker, inte någon bildproduktion, inte någon teknik, ingen regissör, ingen idé om marknadsföring och framför allt inte ett manus.
Nu har jag, vi, allt det.
Producenterna Elin Eriksson och Jakob Rubenson har dragit i fler trådar än jag visste att det finns, och rest hit från Stockholm och Karlstad. Lisa Kirsebom har redaktörat manuset. Eva Westerling har regisserat mig hemma i vardagsrummet. David Andersson, Cecilia Salazar och Dennis Rosendahl har repat in låtar, och Rebecka Törnqvist, som har skrivit dem, har mejlat och i de varmaste ordalag gett detta sin välsignelse. Lunds stadsteater har varit snabba och tillmötesgående, Socialstyrelsen har skickat ett litet paket med donationskort och jag har köpt 47 liter dryck från Kivik och en tjock märkpenna, och så har jag lånat ett bord från skolan som finns i samma hus som teatern. Mina döttrar knatade iväg och hämtade menyer från AO Thai, så att vi kan ordna mat till hela teamet efter sista repet. De hämtar sin lillebror i eftermiddag också, och mormor Eva möter upp hemma och fixar käk och får iväg alla i god tid.
Och Giorgos har messat och frågat om han kan göra något. ”Ja”, skrev jag, ”det finns en sak. Kom till teatern i riktigt god tid. I fall det är något.”
Giorgos är disputerad kärnfysiker, pianist på yrkesnivå, stark, teknisk, handlingskraftig, bra på mat samt snäll.
Ja tack. Jag har gärna ett universalgeni på plats, bara utifall att.
Och oavsett hur det går, denna enda föreställningskväll, i kväll, så är jag helt säker på en sak: jag kommer att minnas de här tjugotre dagarna för alltid.
