Det finns få fenomen som svenskar vet så lite om som USA. Jag menar det. Läs för fortbildnings och glädjes skull gärna detta.
Det finns få fenomen som svenskar vet så lite om som USA. Jag menar det. Läs för fortbildnings och glädjes skull gärna detta.
Det räcker med en långhelg i NY för att snabbt inse detta faktum 🙂 Kommer hem helt knockad av hur pratglatt trevliga och artiga alla är, hela tiden. Ändå räknas just NY som otillgängligt av amerikaner från ’landet’.
Undrar om en i södern nyinflyttad svart muslim, i stället för nu en vit katolik, hade fått liknande bemötande?
Alldeles säkert annorlunda, men många gånger bättre än man kan tro, är min erfarenhet av att ha besökt nära hundra amerikanska värdfamiljer under en lång utbildningsresa. Rasism och inskränkthet finns överallt, men den är olika sammansatt. Vår svenska bild av Texas är skrattretande endimensionell.
Jag tycker också att amerikanska politiker (eller professorer, idrottare som intervjuas i tv, pastorer osv) är enormt mycket mer verbala, inträngande och spännande att lyssna på än svenska – och en orsak till det är ju att amerikanerna då och då *måste* vinna en fråga genom att tala, engagera, vinna senaten, konventet, kyrkan, föreningen, tv-publiken med ett dundrande effektivt tal, här och nu – för annars har de förlorat. Den sortens glasklara do-or-die-situationer finns nästan aldrig i den kommittédränkta och kamrersmässiga svenska politiken (eller skolan). Men baksidan av den här ständigt framimproviserande och fräsiga offentligheten är företeelser som detta: http://en.wikipedia.org/wiki/Frankenstein_veto – eller filibusterinstitutionen i kongressen, som ofta lamslår alla försök att komma vidare. Båda är lagstadgade och lika amerikanska som äppelpaj. Det finns en punkt där det offentliga ständigt blir mycket snack men litet hockey.
Förtydligande: visst finns det en hel del offentliga avgöranden i svensk politik, men de hänger praktiskt taget aldrig på styrkan av de *tal* som de närvarande håller. Fredrik Reinfeldt eller Annie Lööf har aldrig någonsin behövt hålla tal av den art som Obama eller många amerikanska senatorer och politiska kandidater håller för att riva med sig, elda och övertyga en församling som sedan ska fatta beslut.