Ur kapitel fyra, ”Så funkar det”

På området finns ungefär 15 000 studenter och runt 2 000 forskare och lärare. Stanford är ett av USA:s absoluta toppuniversitet. Begåvningarna kommer från hela världen. En tjej på cykel har guttural Londondialekt och visar mig vägen när jag går lite vilse bland husen. Tre personer spelar frisbee­golf och använder stora blomkrukor som mål. Bokhandeln på området är en dröm av utbud, service, kaffe, datorsupport och Stanfordsouvenirer. Bokhyllorna är massiva pjäser som genom hela sin uppenbarelse säger att de inte tänker tåla vilken skräplitteratur som helst.

Överallt finns det cykelställ, små gångar, bänkar, gräsplättar. Naturliga mötesplatser.

Det blir plötsligt uppenbart hur mycket Google och Stanford hör ihop, hur mycket tiden på Stanford har präglat Larry Page och Sergey Brin i deras livsprojekt.

– Det finns ett slags vänskap mellan Stanford och Google, det tror jag man kan säga. Eller släktskap, säger Terry Winograd.

Inte bara det: Universitetet äger ungefär en procent av Googles aktier. Med en omsättning på 22 miljarder dollar, som Google uppvisade 2009, blir ett enprocentigt aktieinnehav inte obetydligt ens för ett välfinansierat toppuniversitet.

The William H. Gates Computer Science Building är ett av områdets tråkigaste hus. En obefolkad entré, en obemannad reception eller snarare sökcentral för besökaren och dammig industrihistoria i några glasmontrar står för det första intrycket.

Larry och Sergey hade sitt rum på tredje våningen, rum 360. De koloniserade det. Övernattade ibland. En av deras kompisar ställde dit en samling stora gröna växter och ordnade med automatisk bevattning. Larry Pages storebror Carl – också han webbentreprenör med miljardaffärer i bagaget – har glömt kvar några gamla läroböcker. De ligger fortfarande i en hylla till höger innanför dörren.

I rum 360 sitter numera fem forskarstudenter. Zhengyun Zhang och Jennifer Dolson är bland dem. De har båda klarat av mer än hälften av sitt avhandlingsarbete, och Jennifer har börjat undersöka möjligheterna att få göra praktik på Google när hon är klar.

Terry Winograd var som doktorandhandledare en viktig samtalspartner för Larry Page men invände vid något tillfälle försiktigt att han nog inte riktigt såg en avhandling växa fram ur Pages projekt.

– Skit i avhandlingen, sa Larry Page då.

Där, någonstans, började Terry Winograd förstå att Larry Page var annorlunda.

– Jag är ju van vid exceptionellt begåvade studenter. Det är standard här. Men han var speciell. Han har visat stor personlig mognad, tycker jag. Google har ju inte haft någon stor motgång ännu. Normalt sett kommer en större mot­ gång förr eller senare, men Larry och Sergey har kanske tur. Det händer kanske när de har slutat.

Terry Winograd ser bara två potentiella hot mot Googles styrka, rikedom och utveckling. Dels en »förtroendekrasch«, som han säger. Saker och ting förändras alltid fortare än någonsin tidigare och Google lever, står och faller med att användarna litar på företaget i sin helhet. En teknisk miss, säg ett större haveri i e­posttjänsten Gmail, skulle kunna göra stor skada.

Dels förväntningarna.

– De är i djupet av sina hjärtan övertygade om att de gör jorden till ett bättre ställe att leva på. Och det tar dem hårt på ett känslomässigt plan när någon ifrågasätter deras goda intentioner.

Terry Winograd har stor vana att berätta om Larry och Sergey och levererar små historier på löpande band. Kallar dem roliga saker som »marknadsföringsallergiker« och beskriver deras teknikfokus som påtagligt »antireligiöst« i den meningen att ingenjörens hårda fakta i varje läge rankas högre än magkänslan.

– Jag tror inte att de fattar några beslut med hänsyn till vad Gud skulle säga.