Ur kapitel ett, ”Vi är raka motsatsen”

Stämningen är som vid ett universitet, som på ett campusområde. Överallt människor i rörelse. Parasoller i Googles fyra färger. Ett dinosaurieskelett i brons som heter Stan. Någon har vid tiden för mitt besök försett Stan med ett par solglasögon och lagt in fyra-fem rosa flamingostatyer av plast i hans gap. På taken finns summa 9 212 solpaneler som står för en tredjedel av högkvarterets ström­försörjning. Tjänstebilarna i den mån det finns sådana är modifierade Toyota Prius som med en särskild konstruktion tar hand om all eventuell spillenergi. De kringliggande fälten och gräsmattorna behöver klippas då och då. Google valde på våren 2009 att göra det med hjälp av ett par hundra getter. »Ungefär lika dyrt som inhyrda gräsklippare men klart gulligare att kolla på«, skrev fastighetschefen Dan Hoffman på en av Googles bloggar.

En örtagård finns det också, så stor att jag skulle gissa att Google är självförsörjande på just örter. Två små träningspooler med heltidsarbetande badvakt. Högteknologiska förstås: tryck på startknappen och du simmar motströms, ungefär som på ett löpband.

Klädkod finns ingen, mer än att kläder i sig är obligatoriskt. »Pyjamasdagar« har förekommit i företagshistorien. Den som vill jobba i morgonrock kan göra det.

Men vem gör det?

Ingen. Det är nästan ingen som använder biljardborden eller tv-spelen heller. (Men jag ser vid ett tillfälle två kineser i tjugofemårsåldern som med pennskaftsfattning dundrar in forehands vid ett pingisbord.)

Inte ens Google kan frigöra sig från helt vanliga arbetsplatsförväntningar, helt vanligt socialt tryck. Rätt klädsel alltså för män: jeans eller chinos, högt sittande enligt amerikanskt snitt, med kortärmad skjorta eller t-shirt. Bekväma skor. Komplettera med luvtröjor eller collegetröjor efter behov. Rätt klädsel för kvinnor: jeans eller kjol med kortärmad blus eller t-shirt. Bekväma skor. Komplettera med luvtröjor eller collegetröjor efter behov. En gråmelerad t-shirt med firmaloggan är basplagg nummer ett.

Om någon har kavaj är vederbörande i princip alltid en besökare. Kan också vara verkställande direktör Eric Schmidt, men han hänger oftast av sig sin på sitt minimala kontor, som möjligen mäter två gånger tre meter och är ut­ märkt med en precis likadan namnskylt som alla andra har: ett fodral till en cd-skiva med en namnlapp inskjuten. Längre bort ligger grundarna Larry Pages och Sergey Brins kontor, som fortfarande är gemensamt men mycket större och beläget i en öppen del av byggnaden som tillåter dem att ha ett slags loft, en egen lekplats på våningen ovanför där den som passerar kan skymta en del rymdmemorabilia.

Alla sammanträdesrum har namn efter världsstäder. Det viktigaste, med klarröd dörr, heter Marrakech. Plats för tjugo sittande och plats för alla de tyngsta besluten som fattas på The Googleplex.

David Krane berättar om investmentbanken Lehman Brothers som gick under i krisen 2009. Det var fullt av dyrbar konst därinne, stora tavlor av kända namn, och allt såldes på exekutiv auktion.

– Vi är raka motsatsen, säger David Krane och visar medarbetarnas fotografier och billiga affischer på väggarna.

Lehman Brothers hade å andra sidan kanske inte ett kök packat med gratismat var tionde meter eller högteknologiska tupplursbollar i vilka man kan gömma större delen av en människa, och säkert heller inte mekaniska massagestolar för 70 000 kronor stycket lite här och där.