Det har bloggats rätt sparsamt på sistone, men det betyder inte att det inte har randats:
* En text om rockjournalistlegendaren Anders Tengners memoarbok, missa inte.
* Mer metal: En uppmaning till lite mer granskning av Sweden Rock Festival.
* En genomgång av lanseringen av Patrik Sjöbergs bok, kanske lite roligt för den som vill veta mer om hur branschen fungerar.
* En gästkrönika om en ny, personlig erfarenhet av crowdfunding som ni gärna får läsa.
* En recension av Katarina Bjärvalls nya bok om mobiltelefonens plats i våra liv. Jag har en del invändningar, men det är trots allt en väldigt välresearchad bok.
* Och så, dagen till ära då, en recension av den nya stora boken om Melodifestivalen.
Apropå mobilen som ”platshållare” och socialt verktyg:
Det kan tänkas att Bjärvall skriver klossigt här och där, men att det skulle vara för mycket referenser och att de inte bara ”snyggt” antyds i texten handlar väl också om att ett inlägg av detta slag idag behöver referenser för att kunna göra sig gällande i debatten. Just för att det är motströms. Hade hon varit Anders Mildner eller Ebba von Stdow hade hon inte behövt några, eftersom deras perspektiv och punchlines ligger så mitt i strömfåran att det glider ner utan några belägg. När typiska Expressen-/Rodeo-/Plazaskribenter antyder en referens så handlar det ju ofta inte heller om några reella belägg, man bara slänger in något som sätter en snygg knorr eller får markera att jag hänger minsann med men som knappast ger något stöd i sak. Ungefär som den där killen som (vid mitten av 90-talet) skrev att ”trenden är att när vi är lediga vill vi bara vara” och hänvisade till Jakob Hellmans text till ”Vara vänner” som om den utgjorde någon slags sociologisk observation, eller ens handlade om att det fanns många slackers. Det gör den ju typ inte.
Det ligger en hel del i att när mobilen används som en självklar förlängning av kroppen och som en ständig markör för vem man är, så slutar många att uppträda som medborgare i det offentliga rummet (det fysiska eller sociala). Normen blir att ”om jag har mobilen uppe så har jag utvidgat min privata zon, ni kan titta in, ni _ska_ titta på mig, men ni får inte interagera med mig och mina kompisar här, uutom om jag direkt ger en vink att det är tillåtet”. Vem som helst kan se detta i gaturummet, på skolor och lokaltåg, teatrar och snabbköp. Folk halar upp nallen precis när de kliver upp på tåget eller ställer sig *där* framför utgången till en affär eller en bank och märker inte ens att deras rörelser mycket uttalat saktar ner, och att de därmed hamnar i vägen för alla andra som ska in eller ut. Eller man är två som böjer sig fram emot varann och etablerar sin egen bubbla, och ignorerar att man tvingar alla andra att bete sig avigt. Eftersom både hus, affärer och fordon idag byggs trängre än förr så samspelar detta och förvärrar problemet.
Eller så anser de helt enkelt att alla måste få se vilken snygg mobil eller fina skor just de har, och struntar i att ICA inte är någon catwalk och inte har plats för en mängd primadonnor som står still framför grönsaksvågen eller bulldisken och snackar (med kompisen tintill eller i sin mobil); fatta vad många det är jag behöver ringa till just nu! Än så länge har man inte sett folk plocka upp ipaden i affären men det kommer nog.
Uppriktigt sagt, om det finns ett sådant behov av att posera så besök ett kafé eller ett modeevent.
Folk tror att detta är ett urbant beteende, men det är enbart bonnigt eller nyrikt. I storstäder som London, Paris eller Peking ser man inte det där – inte på dagtid i alla fall – i Sverige däremot hela tiden.
Fast undrar om det ÄR poserande? Ibland kan jag för egen del känna att det helt enkelt blir så att maskinerna tar över. Om jag inte skärper mig sjunker jag in i elektroniken, i en kombination av stress och vila som är rätt konstig…
Andreas: Jo, mobilen har väl en ganska tydlig avskärmande effekt för många. Man plockar upp den och drar igen fönstret mot omgivningen, men samtidigt är man medveten om sin önskan att folk ska titta åt ens håll. Men hur svårt är det egentligen att kunna hålla ett öga på flödet av människor runt omkring sig på tåget eller i affären, samtidigt som man har sin pryl uppe? Om man ställer sig precis innanför ”grinden” på ICA, böjer sig framåt och börjar snacka i mobilen och samtidigt hindrar i stort sett alla som behöver ta en varukorg, då handlar det antingen om ett hjärnsläpp eller om ett ganska starkt behov av att visa sig som Mr.Busy för folk som inte alls känner en.
Någon skrev i en kommentar till Ribbing i DN att om du idag tar ett snabbt steg åt sidan för att det ska flyta på bättre eller säger i mobilen ”Vänta, ring senare” så ses det som ett tecken på personlig svaghet, ty starka individer låter sig inte tubbas av omgivningen på det sättet. jag misstänker att den normen finns i ganska vida kretsar.
Nedslående. Det finns ju en del exempel ur minnet som visar att du har en poäng.