Det är seminarium om boken. Svante ställer frågor. Det går ganska bra, men vi pratar lite i munnen på varann och vid flera tillfällen blandar jag ihop siffror och anger en geografisk plats fel. Trötthet. Det är fullt i salen, folk står utmed väggarna.
När vi är klara kommer en på en gång krum och reslig gestalt fram. Han småler. Han är snygg som en filmstjärna. Han är snart sjuttiosex år. Han hälsar och säger ”mycket, mycket intressant, det kan ju gå bra det här”. Svante skrattar.
Mannen, som är P O Enquist, håller mot mig fram dosan som har uppenbarat sig i hans vänsterhand.
”Snus?”
Grattis till vitsorden från denne litteräre nestor. Jag litar helt på hans omdöme. 🙂 Om du inte snusat tidigare var det kanske ett klokt drag att avböja. Hade kunnat bli en något tårfylld och kväljande upplevelse annars, befarar jag.
Allt gott!
Haha, förmodligen. Jag har alltså aldrig ens testat, så jag vet inte, men jag har hört att det ska smälla till rätt bra första gången…
Vicken tabbe. Det enda rätta nu är att börja snusa, skriva en ny bok och tacka ja nästa gång.
Man kan väl ändå inte tacka nej till snus från P O Enquist? Nej, det kan man bara inte.
Jag förstår inte hur jag kunde. Jag kunde ju bara ha ramat in påsen.