Varannan söndag, och krönikan handlar om detta:
”Men när flödet fylls av ett slags mysig gråtmild doftljusdemokrati, så undrar jag ändå om det ligger något i den där observationen. Varför ska denna skörhet betonas så mycket, så ofta? Måste man utgå från att ens politiska följare behöver ett slags själslig massage efter en sakpolitisk förlust? En del skulle kanske föredra vässade argument och nya skarpa idéer att slåss för i stället.”
Läser gör man här.
