Tröstboll

Ibland när jag har en melankolisk period – jag försöker identifiera varifrån de kommer, om de beror på yttre faktorer eller bara min egen rytm, och jag vet inte det – så letar jag efter tecken på gudomliga ingripanden.

Det låter kanske lite knäppt.

Jag är ju ateist.

Men jag försöker se samband mellan händelser, oftast där jag är säker på att de inte finns, och så tar jag dessa konstruerade samband och bygger små tröstbollar. Ett exempel:

År 1998 skulle jag på återträff, och skulle träffa Dave från Kanada för första gången på fyra år. Samma morgon som jag skulle åka råkade jag bända av den ena skalmen på mina glasögon. Jag hade linser också, så det var inte någon big deal, jag tejpade fast skalmen och satte mig på planet bara för att slippa ha linser i den ultratorra flygplansluften.

Så träffades vi, i Kansas, på vägen ut till Denver. Vi sov över hos familjen McKee, skulle gå och lägga oss, och han ser mina glasögon.

– Det var som fan, säger han bara. Om nu ”motherfucker!” som ett litet uttryck för förvåning går att översätta så.

Och tar han utan ord fram sina glasögon ur fodralet i necessären.

Vi har exakt likadana bågar.

Exakt samma modell och märke. Identiska.

Det är ju fullständigt vrickat, med tanke på hur många glasögonbågar det finns i världen, att två väldigt nära vänner på var sin sida planeten, två vänner som dessutom inte är ett dugg lika i utseendet, väljer samma båge.

Men det stoppade inte där, det gick från osannolikt till fullständigt vettlöst osannolikt när Dave grävde djupare i sin necessär.

– This is fucked up! Jag har ju en reservskalm här. Jag brukar ju alltid göra sönder saker, så jag köpte en extra.