Tonårskärlek

Skriver det här på väg till Milano. (I ett CRJ900, jag måste ange det, så att Carl Bildts blogg helt säkert kan anses ha fått ett bloggstilmässigt genomslag åtminstone någonstans.)

Jag ska föreläsa där, det är ett ganska stort uppdrag, uppdragsgivaren är en internationell finanskoncern och jobbet har förmedlats genom min engelska agentur. Hotellet som jag ska bo på är litet, så litet att jag vet att jag ska bo i exakt det här rummet. Jag har en kostym på mig och en annan försiktigt vikt i väskan; veckan inledde jag som moderator och talare på en konferens, och åkte sedan en buss från Västerås till Arlanda. Där hade jag tjugo minuters marginal för att hinna med planet till Köpenhamn, och väl där ytterligare tjugo minuter för Milanoplanet. Mina resnerver är mycket starka; sådant stressar mig inte det minsta. Jag har aldrig på dessa år av flängande missat ett gig.

Men hur som helst.

Efter förrättat värv i Milano ska jag på dejt.

Eller… det är ju inte alls rätt ord. Men jag ska få återse en tjej som jag inte har sett på nästan precis 25 år. Eller… tjej är väl inte heller riktigt rätt ord. Hon fyller 42 år i år, jag minns vilken dag utan att ens tänka efter, 11 juli.

Sommaren 1990 var vi i Hastings på engelska sydkusten, för tre veckor på språkskola. Jag var nästan femton, hon var nästan sjutton. Hon flirtade med mig och jag fattade inte det, för sådant brukade inte riktigt hända mig. Jag tror att det kanske var för att jag hade en gitarr med mig och spelade en massa Guns n’Roses ihop med min kompis Tobias.

Och så hände det sig som så att… vi blev ihop. Vi stannade ute så länge det gick på kvällarna och hånglade på stranden och på gräsmattan bakom skolan. Om det låter sommarljuvligt så var det inte riktigt det, jag minns att vi höll på att frysa ihjäl.

Men vi hade otroligt roligt. Vi pratade massor, så mycket vi kunde, min engelska var lite bättre än hennes, men det gick ganska bra. Vi var lika på många sätt, ambitiösa ungar, ordningsamma, gjorde våra inlämningsuppgifter innan vi träffades på något av de märkliga ställen som var hybrider mellan fritidsgårdar och pubar som fanns i Hastings på den tiden; det var väl en perfekt marknad för sådana etablissemang.

En dag kom hon till mig på en rast i skolan och hade en generad bekymmersrynka mellan ögonen, om man kan tänka sig något sådant. Det var något, men hon ville inte riktigt säga vad. ”Men kom igen”, sa jag, ”vad är det, är det bra eller dåligt?”.

”Jag vet inte om det är bra eller dåligt”, sa hon och fnissade lite.

Så kröp det fram i alla fall: hennes ledare, en medelålders kvinna med kort spretigt hår och ett gigantiskt leende, hade erbjudit henne kondomer. Om hon skulle behöva.

Jag tappade verkligen hakan. Jag var fjorton. Jag var inte ens i närheten av redo, hade inte ens tänkt tanken. Exakt hur jag avstyrde alla planer i den riktningen minns jag inte, men jag minns att jag gjorde det genast. ”Där är vi väl inte riktigt”, sa jag förmodligen. Och så var det inte mer med det.

När jag berättade om den där episoden långt senare, alltså för kanske fem år sedan, för en kompis sa hon: ”men det fattar du väl att hon ville, annars hade hon ju aldrig tagit upp det över huvud taget”.

Den tanken hade faktiskt inte slagit mig.

När vi skildes åt var det självklart att vi skulle hålla kontakten. Vi skrev långa brev. Vi lånade videokameror och spelade in små filmer och skickade till varann i vadderade kuvert. Herregud, när jag tänker på det kommer jag ihåg namnet på gatan hon bodde på: Via Veglia. Jag skrev det ju ofta.

Vi skrev nog till varann i ett par år efter den där sommaren, berättade om vad som hände i våra liv, om pojk- och flickvänner, om allt möjligt. Så tunnades det ut, för att helt avta.

Men så kom Facebook. Självklart hittade vi varann där. Självklart har vi hållit kontakten.

Våra liv har blivit lite lika: hon gifte sig med någon hon träffade tidigt, och har fått tre barn, först två och sedan en som är lite sladdis.

Och i morgon ska vi gå en sväng i Milano, hon och hennes ganska nyfödda dotter och jag. Vi ska fika eller äta något, och se om vi har några gemensamma minnen. Jag är så himla glad för det, och glad att jag snart är fyrtio år gammal och inte nervös, utan bara just… glad.

*** *** ***

Och så vansinnigt roligt det var, att ses igen.