Det journalistiskt ansvarsfulla nu, efter hennes blåljugande, är att helt sluta att ge plats åt Cecilia Söderberg-Nauclér. Det är INTE news om hon blir skvatt galen, det är INTE av allmänintresse. Summan av knas är tillräcklig. Journalistiken nu bör handla om sakfrågan.
Om man lämnar henne åt sidan, så kan man associera vidare: Över huvud taget är detta journalistikens kanske svåraste gren. För vad gör man om en offentlig person faktiskt möjligen har… en skruv lös? Man kan inte skriva det i tidningen. Jag ser ingen annan råd än att journalistiken bara sakta backar ut ur rummet.
Vi har haft exempel med tongivande riksdagsledamot, tongivande debattör, tongivande offentlig tjänsteman… flera fall av knasbolleri som går bortom att vara egensinnig eller udda. Journalistiken blir mycket villrådig. Jag förstår verkligen det.
Men lösningen kan inte vara att amplifiera dessa personer som om inget hade hänt – när tio reportrar efter en presskonferens sitter och skakar på huvudet och säger ”X har ju fan blivit… galen?”. Jag har inget bra svar på hur man borde göra.
