Tjugonio

Bo Strömstedts ”Den tjugonionde bokstaven” är bland de böcker jag hittills har läst under pappaledighetens kvällar.

Jag har lätt för att tycka om Bo Strömstedt eftersom han är anspråksfull. Han har en enastående bildningsbredd, och använder den utan att bli akademisk, i den mån det ordet alls kan användas med negativ laddning. Han flirtar med läsarens egen bildning, men inte för subtilt, inte för svårt – man ska känna sig smart när man läser honom, inte förbigången.

Samtidigt kräver han läsarens uppmärksamhet. Don’t blink, you might miss it, säger man om små städer man far igenom på landsvägar i USA.

Jag blinkade knappt aldrig, på fem veckor i bil, på 984 mil mellan Boston och Vancouver.

Och inte heller den här gången. Jag läste boken som den gissningsvis är skriven, i små stycken. Med paus och andning. Hela tiden i visshet om att detta är en bok jag ska läsa igen, kanske i vinter eller om trettio år eller både och.