Min sista sommarkrönika i Expressen, den som handlade om det riskabla i en tilltagande politisk teknokrati, har fått ett långt och intressant efterliv.
Jag märker hur jag alltmer värderar texter, både mina och andras, efter hur livaktigt och kvalitativt efterlivet blir. (Och, som en konsekvens: när någon text uppfattas som agendasättande i någon smal sfär, så är det självklart alltid intressant att se på vilket sätt den agendasättande texten också är del av ett efterliv till något annat. Det kan vara svårare att se, men alltid lika intressant.)
Bäst var Rasmus Fleischer, förstås. Det är lite Roger Federer över honom, jag höjer på ögonbrynen om han någon gång inte är den mest intressanta bland dem som är i grunden upphovsrättsfientliga och piratvänliga. Inte minst uppskattar jag den genuina självreflektion och orädda inåtriktade kritik som Rasmus är beredd att formulera, och förstås de historiska parallellerna. (I kommentarerna till Rasmus postning finns också flera högklassiga spår och länkar, som den här av forskaren Jonas Andersson, ett av de mer intressanta namnen bland nättänkare i Sverige, eller rättare sagt i England, där jag tror att han ännu är verksam.)
Bloggaren Claes Krantz menar att Piratpartiet inte lider så mycket av teknokrati som elitism. Kanske är sådana fenomen släkt.
Mångordigast var, eller så kändes det i alla fall, Oscar Swartz. Han reagerade på partigängarvis: Som om hela min text hade handlat om Piratpartiet. (Han är om jag har förstått saken rätt den som har uppmanat folk att bära partisymbolen på så många platser i världen som möjligt, och ta kort på det.)
Swartz anför bristen på reellt politiskt inflytande som bevis för pirateriernas begränsade makt, och det är förstås inte utan poäng. Samtidigt ser han inte, vill inte se, gissar jag, att pirateriets historia bygger på vad som är möjligt att göra utan att åka fast, och den makt som detta för med sig.
The Pirate Bay är det självklara exemplet. The Pirate Bay går inte att stänga, går inte att stoppa. (Åtminstone uppfattar jag det så. Har jag fel?) The Pirate Bay bygger därmed på idén om den starkares rätt. The Pirate Bay har historiskt aldrig brytt sig om synpunkter från någon som tycker på det minsta vis annorlunda, inte beaktat önskemål från upphovsmän, inte brytt sig det minsta om lagen. Man har kört på. För att man kan. För att ingen kan stoppa dem.
Det är makt. Det är, faktiskt, själva definitionen av makt.
Det är också själva motsatsen till demokrati.
Och detta tycks centralt för stora delar av ”piratismens” representanter om man läser bloggar och artikelkommentarer: Demokrati, det är när det blir som vi vill, när folk tycker som vi, gör som vi, går som vi. Och tycker de inte så, så tycker de fel. Då har de inte förstått. Och om de inte förstår och anmäler en avvikande synpunkt, och dessutom råkar vara upphovsmän, då våldför vi oss på deras rättigheter, eftersom vi anser oss ha gjort en samhällsanalys som, om den är rätt, vilket den är, fullt motiverar det. Ungefär så.
Vidare framför Swartz några uppfattningar av typen ”Jag skulle hävda att vi Pirater är de verkliga humanisterna här. Som ser människan i detta nya tekniska landskap.”
Och det kan han naturligtvis både påstå och uppleva. Jag kanske bara läser fel bloggar – men jag ser ännu inte vad han ser. Jag ser i stället en tydlig gallring: Du som är upphovsman ska acceptera vår världsbild. Gör du inte det, tänker vi betrakta dina lagliga rättigheter som något vi respekterar efter behag. Skillnad på folk och folk, med andra ord. Är detta teknokrati? Om inte teknokrati, så en teknokratisk tendens. Piratpartiet har den, som så många andra partier.
Jag skrev slutligen det kursiva här nedan i ett kommentarsvar till Oscars text, i en förhoppning om ytterligare frågeställningar kring ansvar och makt i ett samhälle där teknokratin står lika stark eller starkare än någonsin:
Nå, nu handlade min krönika om ett större fenomen än Piratpartiet – nämligen en problematisk politisk tendens som under lång tid har genomsyrat svensk politik, och som riskerar att underminera en levande demokrati. (Ett bra exempel på teknokratins framsteg är statens frånhändande av Riksbanken. Jag har oerhört svårt att förstå det.)
Piratpartiet drar sitt strå till stacken, genom att skilja på dem som ”har förstått” och dem som ”inte har förstått”. Inte ”tycker som jag” eller ”tycker annorlunda”.
Det är synd! Det är en tämligen elitistisk och aggressiv partiretorik som jag tror är kontraproduktiv – och som partiet också, det ska sägas, tycks gradvis manövrera sig bort ifrån. (Jag tycker kanske inte att ditt inlägg bekräftar den bilden så mycket, men det är mitt generella intryck.)
Och, som du också såg i den bloggpost du har länkat till, så har jag skäl att fundera över mina egna teknokratiska tendenser också. Jag kan bli oerhört irriterad över folk som inte tar åt sig tekniska innovationer och förbättringar i olika professionella sammanhang, folk som inte vill svara på mejl så fort som jag vill och så vidare. Alla vi, och därvidlag är vi inte olika, som tycker att den digitala revolutionen är det mest spännande som har hänt på många, många år, bör fundera över om deltagandet i denna revolution ställer något som helst ansvarskrav på deltagarna.
Och det är där vi är nu. Eller vi och vi, jag är där i alla fall, att jag funderar över det. Bidra gärna.
Kan man int ehelt enkelt förflytta vanliga umgängesformer till nätet? Det gäller såväl hur man tilltalar varandra som hur man använder andras material utan att ge cred till hur man utövar kontroll över hur detta sker.
Lagar finns och de ska följas. Brott ska beivras. Men varför ska ”ALLA” bli inblandade i detta, varför ska det trålas efter felaktigheter och snokas i ”ALLAS” kommunikation för att några gör fel? Det gillar inte jag. Brevhemligheten ska behållas även på digitala kommunikationsvägar, det borde vara en självklarhet – inge annat ska vara möjligt.
Jag tycker att den här ”åka gratis”-diskussionen är fel. Man ska inte fastna i den. Det blir för trångsynt.
Jag håller med om det – frågorna om integritet och upphovsrätt har kommit att bli för tätt sammanknutna i debatten (även om jag förstås delvis i alla fall anar de tekniska förklaringarna till varför det har blivit så, liksom de politiska: gratisåkarna behöver integritetsfrågan för att bli mer rumsrena…) Jag skulle gärna höra fler upphovsrättsanhängare tala om integritet, och fler integritetsaktivister tala om upphovsrätt.
Pirate bays makt må vara stark (ohejdbar) men den är ju också oerhört begränsad. Om de försökte göra mer, skulle deras ohejdbarhet gå upp i rök. Alltså stark, men liten, makt.
Andreas: Visst är det så att det finns en maktfaktor inblandad i det hela, men poängen är ju trots allt att den enbart finns där pga teknikens möjligheter. Alltså handlar debatten om ett teknikskifte som ställer tidigare regler på prov och dessa regler måste anpassas till det ”nya”. Jfr tryckpressen! Jag håller med om att man kan stå vid sidan av och skrika teknokrati för full halls, men det är tyvärr lite att missa målet för det som pågår. Det är ändå bra för debatten att ta upp även denna vinkel, men står man och skriker varg länge nog utan att fördjupa sig så slutar folk att lyssna…
PMyran: Njae, jag håller nog inte med dig. Jag tycker att det viktigaste man kan göra under det stora skifte vi befinner oss i nu är att se vilka nya värden som uppstår och vilka gamla värden som försvinner – och hur makten därmed förskjuts.
Jag tycker dessutom, som humanist, att det är centralt för mänskligheten att sätta gränserna för hur tekniken används – och alltså inte tvärt om: inte låta tekniken sätta gränser för mänskligheten.
Andreas: Men det är ju det PP försöker göra. Lyfta debatten till att handla om hur vi människor ska förhålla oss till teknikens möjligheter. Den debatten måste man föras med en grundförståelse av tekniken genom tekniskt kompetenta experter som får förklara de möjligheter och begränsningar som tekniken medför. Då måste man också vara ödmjuk nog att inse att vissa av de gamla värdena går inte att hålla kvar i det nya och kanske tom inte är önskvärda att ha kvar överhuvudtaget…
Att vara verksam ingenjör för hela tiden med sig frågan hur den teknik jag skapar får bäst samhällsnytta. Läs några SF romaner så inser du att där finns hela tiden den frågeställningen med, teknik vs humanism. Om vi nu kan enas om att Internet är en fantastisk skapelse vars positiva egenskaper vida överstiger de negativa, ska då Internet begränsas och förbjudas? På vilket sätt ska det ske? Enligt 1984 utopin? Allt är inte svart eller vitt och allt kan missbrukas, det är upp till oss att hitta balansen i det nya tillsammans…
”… centralt för mänskligheten att sätta gränserna för hur tekniken används – och alltså inte tvärt om: inte låta tekniken sätta gränser för mänskligheten.”
Exakt. Det är vi som har kommandot. Men det bör handla om tekniken inte hur vi använder den. Jag saknar också en debatt om vad tekniken gör med oss som sociala varelser. Det är den beteendevetenskapliga aspekten som också måste in här.
Hmm…
Skulle TPB ha makt om ingen var intresserad? Jag tror inte det.
Så att säga att det har makt bara för att de kan är som jag ser det bara halva sanningen. De har en tjänst som uppskattas och används. Som tom är så populär att de flesta känner till den.
Vart jag försöker komma är till är att jag inte tror att det är som du skriver att det ”är en motsats till demokrati”.
För det som gör TPB starkt är deras användare och de är en form av demokrati.
Utan användarna skulle de inte vara något. Det är användarna som är makten inte TPB och det är väl demokrati om något?
Eller?
Perty: Det har du en klar poäng i, och om tillräckligt många människor bestämmer sig för att bryta mot en regel eller en lag, så kommer denna regel sannolikt att modifieras. Vill man vara så att säga demokratiskt välvillig kan man ju se TPB som ett redskap i en sådan process.
Andreas;
Du säger att du anar konturerna av den här konflikten mellan integritet och upphovsrätt på internet.
Låt mig belysa med en fråga:
Om du skickar en mp3-fil med upphovsrättsskyddad musik till din kompis – hur ska brottet upptäckas?
Pirater sägs hävda: ”Du som är upphovsman ska acceptera vår världsbild. Gör du inte det, tänker vi betrakta dina lagliga rättigheter som något vi respekterar efter behag. Skillnad på folk och folk, med andra ord.”
Folk och folk? Alla är upphovsmän. Jag själv är dessutom en upphovsman som försöker leva på intellektuell verksamhet.
OlofB: Jag tror inte att det finns något bra sätt att upptäcka det brottet, i alla fall inte än. Men är det i sig ett skäl för att göra handlingen laglig? Jag är inte säker på det. Eller rättare sagt: Jag är ganska säker på motsatsen. Hur svårt det är att utreda ett brott bör inte påverka frågan om vad som är brott och vad som inte är det.
Oscar: På vilket sätt menar du att alla är upphovsmän?
Nja nu slingrar du dig allt lite Andreas! 🙂
Visst går det att upptäcka sådana brott. T.ex. skulle man kunna övervaka all kommunikation på internet.
1+1 = ?
OlofB: Nej, men det är inte vad jag kallar ett bra sätt…
Vad är ett bra sätt då..?
Ja, det är ju ett ännu olöst, men därmed kanske inte olösligt, problem.
Vad du säger är alltså att kommunikation mellan människor är ett problem? Kan du vidareutveckla detta resonemang?
Va? Det säger jag väl inte?
Jag inledde med frågan ”Om du skickar en mp3-fil med upphovsrättsskyddad musik till din kompis – hur ska brottet upptäckas?”
Din förförra kommentar: ”Ja, det är ju ett ännu olöst, men därmed kanske inte olösligt, problem.”
Att skicka en fil är en form av kommunikation, precis som att skicka ett chattmeddelande är det. Att särskilja på olika ”typer” av kommunikation (mp3-fil eller chattmeddelande) låter sig inte göras på det ständigt föränderliga internet – det skulle strypa innovationskraften.
Är du med då?
Absolut, det är jag med på. Jag tror alltså heller inte på att det, i dag, finns ett rimligt sätt att bevaka och beivra alla upphovsrättsbrott.
Men jag tror inte att det finns ett rimligt sätt att bevaka och beivra alla trafikbrott heller. Ändå tycker jag att trafikbrott ska förbli trafikbrott.
Återstår nu gör frågorna om normbildning, lagstiftning, bevisning, påföljder… Olösliga problem? Kanske. Är svaret då att helt enkelt slänga ut upphovsrätten? Jag tror inte det.
Vad vi ska göra i stället för att rädda respekten för det arbete som föregår skapandet av en digital kopia, och tillse att en rimlig efterhandsbetalning knuten till verkets popularitet faktiskt sker, ja, det är the million dollar question…
Bra, då är vi överrens om grundpelaren – verkligheten.
Jag tror att Oscar varit inne på det ovan – vi är alla upphovsmän. Det är viktigt att förstå att det inte kan, och inte bör, finnas någon ”port” som ”riktiga” upphovsmän ska gå igenom för att ”certifieras”.
Det vore nonsens och rent absurt.
Sedan är det faktiskt så att musik, och författare, ”remixar” saker. En musiker börjar inte med glömma allt han någonsin hört eller lärt sig, och utgå ifrån ett ”tabula rasa” (tomt blad). Alla utgår ifrån tidigare verk – ska dessa också ges tribut har du en härligt komplicerad apparat på gång.
Samma gäller författare. De skriver inte i vakuum, de använder ett språk de lärt sig i livet, de använder andras idéer, de slår upp saker från uppslagsverk.
Är vi överrens om detta? Jag tar hellre små steg än stora.
Där är vi delvis överens. Men: alla försök att upphäva verkshöjdsbegreppet, baserat på det faktum att alla lär sig av andra och till och med enligt vedertagna principer citerar ur andras arbeten, tycker jag inte håller.
Det är fortfarande, oftast, mycket enkelt att avgöra om ett verk når verkshöjd eller inte. (Det finns också exempel på motsatsen.)
Det finns också vedertagna principer för hur man gör när man creddar och citerar. De är inte perfekta, men de funkar rätt bra.
Absolut, avgörandet är inte trivialt som du påpekar med verkshöjdsbegreppet funkar ändå hyffsat bra i praktiken.
Det håller jag med om.
Det jag vill ta upp är istället balansgången mellan ”det allmänna” och ”det särskilda”.
Jag ställer mig skeptisk till att t.ex. Elvis musik inte får spelas upp på wikipedia. Elvis tillhör, i min värld, nu allmängodset. 70 år efter upphovsmannens _död_ klingar falskt.
För det handlar väl, i den här diskussionen, om hur upphovsmän ska kunna _leva_ på sin konst..? Inte hur _andra_ ska kunna leva på den dödes konst?
Som av en händelse läste jag först din tänkvärda artikel och sedan ett (i mitt tycke utmärkt) inlägg om klimatdebatten i dagens DN. Och då slog det mig att det är märkligt mycket överlapp i både ton och person mellan piratparti-sfären och de så kallade ”klimatskeptikerna”. Båda verkar hävda den tekniska utvecklingens okränkbara rätt att köra över alla andra hänsyn. Är det där någonstans vi finner de riktiga ”teknokraterna”? Börjar vi se definitionen av en ny slags skiljelinje mellan bloggande teknikälskare med drag av libertarianism, och vad man kan kalla humanister med stort hjärta men lite fumligt förhållande till tekniken? Det kan förklara att frågorna skär över alla gamla partigränser. Bara en tanke.
OlofB: För det första, Elvis var inte upphovsman till särskilt mycket – de flesta av hans kända nummer skrevs av andra kompositörer (och i början oftast baserat på material av svarta upphovsmän, som naturligtvis inte fick någon som helst ersättning under 50-talet innan man börjat reda ut det här med upphovsrätt ordentligt).
För det andra, i EU är numera Elvis inspelningar fram till 1959 fria, så du får utan vidare sätta ihop din egen samlingsskiva med Elvislåtar (eller annan klassisk rock-n-roll t.ex.) och sälja med hur stor förtjänst du vill. Men du måste fortfarande betala ersättning till kompositörerna eller deras arvingar! Det är inte särskilt mycket pengar och de uppfann faktiskt rockmusiken, så det kanske inte är så hemskt? (I USA är reglerna förstås annorlunda, där är inspelningarna fortfarande skyddade. Däremot får vem som helst spela in sin egen version av låtarna.)
För övrigt tycker jag denna mycket vanligt förekommande sammanblandning mellan ”upphovsmän” och ”artister” är bisarr, men den är kanske populär eftersom den hjälper till att släta över många verkliga frågor om upphovsrätt.
Lars Erik Holmquist;
Frågan är om vågen är korrekt balanserad..? Om vi ser till medicinpatent handlar det om 20-25 år.
Är musikstycken så viktiga för mänskligheten, att de bör ha 4-5 gånger så lång skyddstid..?
Enligt följande eu-upplysningssida så är det också 70 år efter upphovsmannens död som gäller i EU:
http://www.eu-upplysningen.se/Amnesomraden/Naringsliv-och-konkurrens/Immaterialratt—patent-upphovsratt-och-design/Upphovsratt/
Nej vad det här handlar om är pengar, och ingenting annat. Bolag köper upphovsrätten för massa verk. Och blir beroende av kassaflödet. Varför skulle de _inte_ kämpa för att behålla det jämna flödet?
Vad tjänar mänskligheten på det?