I dagarna har Sydsvenskan berättat om hur det gick till när Microsoft etablerade ett datacenter i Staffanstorp. En del saker i den processen är uppseendeväckande. Gjorda på ett sätt som vi inte är så vana vid i Sverige. Lite svåra att kombinera med en del lagar och principer. Med andra ord: något som man självklart vill se journalistik om. Det är klart att man vill veta hur spelet bakom kulisserna gick till.
Så långt allt gott och väl.
Sedan spanar jag in på det moderata kommunalrådets Facebook-sida, där han i det föraktfulla tonläge som har blivit hans signum ger sin syn på saken.
Så långt allt gott och väl.
Sedan går jag vidare ner i kommentarsfältet där person efter person sätter sina egna partisympatier före all normal kritisk reflektion. Allt som medierna gör är vänsterpropaganda – det har svensk höger upprepat varje hel timme i femtio år. Det är förstås deppigt, att se människor drabbade av sådant tunnelseende.
Men det blir ju särskilt pikant eftersom det sällan har varit mindre sant än nu. Sverige är rekordrikt på olika sorters medier, och större delen av alla digitala medier i Sverige ligger i sitt opinonsmaterial någonstans mellan de vettvillingar som frekventerar Bulletin och de borgerliga ledarsidor som är i stor majoritet bland etablerade tidningar. Svenska medier har alltså, om något, slagsida åt höger i sitt opinionsmaterial.
Värre ändå är att detta gäller också i ämnesvalen. Svenska medier är betydligt bättre på att skriva om hur villaägare har det än om arbetsplatsolyckor för arbetare. Kalasbra på lyxiga recept, sämre på budget för billig vardagsmat. Väldigt noga med att bevaka bolåneräntorna, sämre på att beskriva andrahandshyresmarknaden.
Så vad ska man dra för slutsats? Vad ska man ändra på? Jag tror – nästan ingenting. För jag är nämligen gammal nog att minnas hur det lät när socialdemokratin var som starkast, eller när Vänsterpartiet lockade rekordmånga unga på Gudrun Schymans tid. Då var vi borgarsvin, vi journalister, då gick vi näringslivets ärenden och vägrade att stå på folkets sida.
En del kolleger brukar säga: det är bra om båda sidor är lagom missnöjda, det antyder att bra journalistik alltid utmanar. Det ligger något i det. Men jag är snarare lite sorgsen över vad jag uppfattar som låg förmåga att läsa och analysera hos alldeles för många människor. Och därmed kan höger och vänster omedelbart enas i en sak: att skälla mig för elitist.
Men vet ni vad? Det är inte elitistiskt att kräva av sina medmänniskor att de utsätter sig själva för en tanke de inte omedelbart sympatiserar med. Att de läser på innan de fattar beslut, att de testar om deras känslor håller för en intellektuell prövning. Eller kanske mest av allt, att de funderar på detta enkla:
När du avfärdar all misshaglig rapportering och med bestämdhet hävdar att massmedierna är partiska – finns det möjligen en liten risk att det snarare är du själv som är det?
