På väg hem från Stockholm alldeles för tidigt eftersom jag har en rutinundersökning på sjukhuset inbokad.
I går, i natt: Talargalan i Stockholm. För ett år sedan såg det ut så här:
Nu har jag lämnat stafettpinnen vidare, och det gjorde jag så gärna. I de olika klasserna var det bara svinduktiga nominerade så långt ögat kunde nå, och när Christer Olsson, vinnare i herrklassen, tog emot sitt pris påpekade han hur speciell vår bransch är: hur generös den är, hur yrkestalare aldrig tycks missa en chans att hjälpa varann med råd och dåd.
Han har så otroligt rätt i det.
Och… det smärtar mig lite att säga det, men skillnaden mot den traditionella journalistiken är enorm. Det beror inte på att journalister är ogina typer, men vi är så skolade i kritiskt tänkande att vi ibland förvandlar ett kritiskt förhållningssätt med ett negativt förhållningssätt. Det är inte så konstigt, kanske. Men talare är nästan alltid extroverta typer som antingen vill utbilda eller underhålla eller beröra, och, viktigast av allt: deras research handlar oftare om framtiden än om det förgångna.
Det är klart att det gör skillnad. Talargalan är årets roligaste fest, varenda gång.
Jag älskar dessutom att se hur talaryrket professionaliseras. I går var det inga kändisar som fick pris, bara superproffs, och när Kjell A Nordström fick ta emot hederspris för sina banbrytande insatser höll han ett kort och anspråkslöst tal som enkelt och koncist framhöll vårt bästa redskap: förberedelsen. Ni har sett bilder på hans fantastiska uppsättning ringar på manikyrskötta fingrar, eller höjt på ögonbrynen åt hans klädsel, och trott att han inte var the real deal?
Så otroligt fel i så fall.
Han hade för övrigt en magnifik läderjacka i går.
På middagen efteråt har jag skapat en tradition, en grej som verkligen bara går att göra precis där: jag väljer ut en kollega, företrädesvis någon som har någon av värdarna till bordet, och äskar tystnad i höjd med efterrätten, och ber den utvalda att hålla det traditionella tacktalet för maten, som god borgerlig tradition påkallar.
Men inga förberedelser. Den utpekade vet inte i förväg.
BARA på Talargalan har du en uppsättning middagsgäster som alla utan undantag fixar att få en sådan passning. I går gick den till Colin Moon, som är en levande legend. Jag kan inte förklara honom bra nog, han är… ett kapitel för sig.
Med en och en halv sekunds ställtid tog han scenen, och rev av ett improviserat tacktal på fem minuter som hade oss skrattandes i små små högar över borden.
Geni. Proffs.
Lisa sa efteråt: ”Han var så bra att det nästan verkade fejkat att han inte skulle ha vetat i förväg”. True that.
Sedan pratade jag med Colin en lång stund om hans nya liv som delvis pensionerad, med barnbarn nära och nya insikter om hur han vill leva och vem han vill vara. Varje minut var en lyx.
Christina Stielli ledde galan och var makalöst nedskruvat rolig. Christina Rickardsson insisterade på ett riktigt samtal när hon stannade vid vår bordsände i höjd med efterrätten, så fantastiskt klok och smart. Olof Röhlander och Maria Berghagen och Robert Karjel pratade om vad som kan vara livshotande, och hur man förhåller sig till det. Robert vet, han är bland annat helikopterpilot och en av landets mer erfarna militärer. Han har gjort många farliga saker i farliga lägen. När man träffar honom utstrålar han ett lättsamt vardagligt lugn. Han skulle kunna vara expert på skördetröskor eller skattejurist eller gymnasielärare precis lika gärna.
Stefan Hyttfors, kamrat och förebild, hann jag förstås prata med, liksom Anna Olin Kardell och Elin Eriksson, min viktigaste kollega, som producerar allt mitt grafiska material och dessutom driver fram innehåll. Och Ami Hemviken förstås. Och Beata Wickbom. Och Johnny Sundin. Och Tobias Karlsson, som kvällen före hade tagit storslam på QX-galan. Och Katarina Blom och hennes man Per, som Lisa och jag på natten blev stående och pratade barnnamn och föräldraskap med medan vi höll på att frysa ihjäl, men det var för roligt att prata för att sluta genast. Och alla dessa vänliga skickliga medarbetare på agenturen Talarforum. Och många många andra. Årets roligaste fest. Världens finaste kollegor.
