Vi som sysslar med utbildning, inspiration, workshops och seminarier finns till för er som bokar oss.
Det gillar vi.
Det är så det ska vara.
Den som inte fattar det blir inte långvarig i den här branschen.
Men – det betyder ju inte att vi inte har träffat en eller annan besvärlig kund, eller varit i jobbiga situationer. Sånt vi tänker tillbaka på med kallsvett och hjärtklappning.
Därför ska jag nu avslöja vad vi tänker, innerst inne.
För att vara säker på att det inte bara är mina egna divafasoner och egenheter som får utrymme här, så har jag konsulterat några av mina mest erfarna kolleger i en Messenger-tråd som sannerligen inte ska bevaras åt eftervärlden.
Vi kunde snabbt enas om några saker vi alla har varit med om, och fått kämpa med att klara ut:
• När kunden bokar ett telefonmöte med tolv närvarande personer som sitter och ropar in i en högtalartelefon.
• När kunden inleder det telefonmötet med att säga ”vi tror att det skulle vara bra för dig att veta hur vår sammanslagning med Pjätteryds mekaniska år 1972 påverkade företagskulturen”, och sedan ger en fullödig exposé över samtliga inblandade händelser och personer.
• När uppdragsgivare kräver att få använda en egen dator snarare än den dator som många av oss har med oss. Ofta går det bra ändå, men inte sällan kommer typsnitt att fattas, varpå våra presentationer ser ut som ett epilepsianfall.
• När uppdragsgivaren överförankrar, och måste ha godkännande från fem andra personer i organisationen, och ”håller oss informerade” med långa mejlkedjor.
• När uppdragsgivaren säger ”vi har ingen mikrofon, det brukar gå bra ändå”. Nej. Det går inte bra ändå. Någon i gruppen hör dåligt. Och ingen av dina kolleger talar framför folk varje arbetsdag. Mikrofonen behöver vi för att kunna nyansera vårt tonläge och för att inte slita ut oss.
• När arrangören ställer kolsyrat vatten på scenen. Vill ni verkligen höra oss rapa med mikrofonförstärkning?
• Och sist men inte minst: När uppdragsgivaren diskuterar i det längsta och betonar ”lättsamheten”, och till slut bokar av och i stället väljer – en clown. Ja, det har hänt.
Men – allt detta måste så klart tas med både glimt i ögat och en stor nypa salt. Det är faktiskt skitkul att jobba tätt med den som anlitar. Och de flesta av oss är, om jag får vara lite allvarlig en sekund, till och med beredda att lyssna på en koncis beskrivning av vad fusionen med Pjätteryds mekaniska betydde. Kanske kan det faktiskt ge oss något som vi har nytta av när det är gigdags.
Vi ses! Och tack, från mig och mina anonyma kolleger, för att ni vill jobba med oss! Död åt högtalartelefonen!
