Jag lämnar nu Journalisternas arbetslöshetskassa. Delvis av egoistiska skäl, förstås. Det har blivit rätt dyrt att vara med.
Men också av politiska skäl. I dag utbildar svenska universitet och högskolor betydligt fler journalister än det finns marknad till. Svenska studenter söker sig till yrket utan att vara lämpade, utan att ens ha försökt sig på att publicera sig, utan att ha gjort en realistisk utvärdering av arbetsmarknaden.
Jag ser inga skäl att finansiera deras framtida arbetslöshet. Jag betalar hellre hög skatt för att det ska finnas riktigt bra utbildningsalternativ för dem, och helst på akademisk nivå.
Faktum är att min lojalitet som löntagare i första hand är generell: Det vill säga, det är inte säkert att jag känner större samhörighet och solidaritet med en journalist på Barometern än med en sjuksköterska i Kalmar. Och därför betalar jag med glädje mycket i skatt, för att det ska finnas generella trygghetssystem som omfattar alla, oavsett yrkesval.
För de yrkesspecifika frågorna – försvaret för upphovsrätten! – är jag solidarisk genom mitt medlemskap i Journalistförbundet. (Men inget av detta är förstås hugget i sten. Ge mig goda argument; jag kanske ändrar mig. Allt är tills vidare, som en klok kollega brukar säga.)
