15 december
En dag som har varit både bra och dålig. (Struket parti.) Jag tänker att jag kanske ska publicera den här dagboken på bloggen, men den förlorar möjligen sin rätta nerv om jag stryker det jag i så fall av både jobb- och integritetsskäl måste stryka. Som det mesta av det här stycket.
Väl i Damaskus åkte vi på en osannolik taxifärd på osannolikt trånga gator i gamla stan. Det är inget som helst tryck här; om det finns en turistsäsong så infaller den någon helt annan gång, den saken är klar.
Efter incheckning på överdådiga och för dyra Talisman hotel – vi kan bara stanna här en natt, 2 000 kronor per rum! – åt vi sedan en riktigt god middag ganska nära hotellet. Satt länge och pratade, och vi pratar nog faktiskt om allt, om vi vill det. Jag tycker om det, och jag älskar Åsas professionalitet. Målsökandet, kravställandet.
Jag har övervägt om jag borde skriva nästan direkt. Kanske ska jag det ändå. Jag vill inte ha det här hängande över mig. Men å andra sidan behöver jag kanske en distans? Jag vet inte. JAG VET INTE. Jag HATAR att inte veta.
Jag borde kanske skriva mer dagbok? Det är rätt skönt. Men det är så mycket jag borde skriva, herregud, jag borde skriva jämt.
”Jeder Tag, aber langsam.” Imre Kertesz.
Visst, Imre, men det är inte mitt liv. Inte varje dag, eller jo, men fan inte långsamt. Och så vinner jag väl inte det jävla Nobelpriset heller. Fan, jag vill vinna det jävla Nobelpriset.
I morgon: Vi får väl se. Vi går och spanar lite, och droppar förmodligen idén om att göra ett reportage till.
