Blogghösten sållar en del agnar från en del vete. En del kommer att orka, förändra, förbättra, utvidga och göra nya ansträngningar. En del kommer att komma från ingenstans och få 2 000 läsare om dagen.
En del kommer att lägga av.
Per Svensson på Expressen orkade inte. Min gamle kurskamrat från litteraturvetenskapen i Göteborg, Johan Hilton, orkade först inte, men har dragit i gång igen, trevligt nog. Diagnos har stängt. Hanna Flodr beskriver på Sigge Eklunds blogg hur hon med bloggandet var nära att förpassa sig själv till en längre vistelse i en terapisoffa.
Jag kommer elakt att tänka på ”Ulveson & Herngren” i tv, den kanske roligaste komedin hittills det här seklet, och en sekvens där Johan Ulveson i rollen som sig själv sågar och sammanfattar den yngre generationen med de ungefärliga orden:
”De sitter och sippar latte och snackar om hur långt ner på arslet byxorna ska hänga.”
Just det! Vad är det med er? Orkar ni inte gå i mål? Lämna text när det är sagt? Ta examen?
Det intressanta är att samtliga exempel på quitters och re-starters här ovan är journalister. Trevliga personer som jag har träffat i olika sammanhang och vars yrkesmässiga kvaliteter jag skattar högt.
Men jag har väldigt svårt att gråta med dem som har startat en blogg natten mellan tisdag och onsdag utan att ha en aning om varför och hur och när, och därför plötsligt blir lite trötta.
Det är helt enkelt en kass idé att publicera sig utan en sorts tanke om innehåll och uthållighet – särskilt om man har skrivandet till yrke. Det gäller lika mycket i bloggosfären som vid tidningsutgivning.
Varför verkar bloggare som har skrivandet som yrke ha svårare att förstå det än bloggare som inte har det?
Det är synd, det här. Eller så är det bara lite bloggdarwinism.
***
Fick förresten en inbjudan att delta i Bloggforum 3 den 19 november för att berätta om Nya ordlekar och ännu mer förstås Sydsvenskans kulturblogg, men kunde inte få ihop det rent praktiskt. Synd – jag hade gärna varit där, både i en panel och i publiken. Gå dit, ni som kan!
