I går presenterade Google en del kul statistik om hur vi söker i Sverige. (Notera dock att Google ogärna listar vilka ord som faktiskt är populärast inom olika genrer, utan oftast bara vilka ord som ökar mest. Det är inte alls samma sak. Anledningen till att statistiken presenteras så? Jag vet inte. Jag gissar att man anser det lite riskabelt att ange vilka sökningar som är vanligast ämne för ämne, eftersom varje litet stycke information om hur vi söker också kan användas av dem som vill manipulera Googles sökresultat och ”gangstra” sig uppåt i listorna. Men det är min gissning.)
En rolig analys om vilka vi svenskar egentligen är baserat på detta finns både hos Emanuel Karlsten på Expressen och i Bladet, skrivet av Lisa Förare Winbladh. Annars gillade jag DN:s grepp att snacka om matsökningarna med Niklas Ekstedt, som också han fick tillfälle att basha sin haträtt: Flygande Jakob.
Men.
Jag har alltid tyckt att det är viktigare vad vi faktiskt hittar än vad vi söker. Våra resultat är i dag mer än någonsin en effekt av olika typer av redaktionella beslut hos Google. Det är inte så ofta jag ansluter mig till författaren Jeff Jarvis linje – jag tycker att han på tok för okritiskt sväljer varje uttalande från företaget som en absolut sanning, väl menad dessutom – men han har en stor poäng när han påpekar Googles mer eller mindre ofriviliga roll som ”superredaktion”.
Läs min spalt i frågan för att se något om hur han, och för all del jag också då, resonerar.
