Stockholm

Vi var i Stockholm en vecka tidigare i somras. Jag hade viss lust att realtidsblogga om det, men har något slags intuitiv motvilja mot att realtidsblogga från resor. Det är Jan Stenbeck-doktrinen: Ingen ska veta var man är, för man kan dyka upp överallt…

Jag måste läsa om Per Andersson-biografin om Stenbeck snart. Jag tror jag tänker på den en gång i veckan, och det är väl tio år sedan den kom. Suverän bok.

Alltså. Tack vare släktförbindelser är det Hornstull som är hemma för oss i Stockholm. Det finns en stor lägenhet på Lignagatan som vi är välkomna till, och som vi har bott i under en längre sommarperiod för några år sedan. Dessutom låg min övernattningslägenhet under DN-tiden (nitton kvadrat!) på Folkskolegatan.

Jag har kommit att gilla Hornstull jättemycket. Allt finns. Sunkigheten bryts mot ett okej utbud, en varsam modernisering. (Fast det var något tillfälle i somras då jag kände att den där gentrifieringen gärna skulle få göra ett ryck nu faktiskt.) Det som talar emot den generella trivseln är den generella prisökningen i Stockholm. Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare, men det slog mig nästan varje dag den här gången: Visst har Stockholm blivit otroligt dyrt? Jag la märke till det i småsaker, hur mina chokladdoppade paranötter som hemma på Citylivs går för 7,99 i Stockholm kostar 16,99 för samma hekto. Hur mycket dyrare den vanliga matkassen är, den vanliga varmrätten på krogen. Hur Vetekatten utan att blinka tog 76 kronor för det här:

Jag betalade glatt, för övrigt. Jag gillar att sitta på Vetekatten och jobba lite, trots det bisarra te-utlämningssystemet. Jag såg det som lokalhyra.