Stig

I går var jag i Lerum, först på gymnasiet på eftermiddagen och sedan på bibblan på kvällen. Det var som vanligt: roligt. Om inte annat för att jag fick tillfälle att äta på en restaurang i Lerum som heter Le Rum. Utan att vara ett dugg fransk, för det här är väl bara hur svenskt som helst:

På morgonen insåg jag hur nära det är mellan Lerum och Alingsås, och att det perfekta tillfället att hälsa på morfars lillebror hade uppenbarat sig. Så jag slog Stig en signal. Han är 83 år och i toppform, och blev glatt överraskad. Vid tretiden hämtade han mig vid pendeltåget. Vi kollade på hans magnifika utsikt och pratade om morfar och mormor och om deras uppväxt och om hur det är att växa upp och växa samman som make och maka, och hur det är att behöva skiljas åt av demenssjukdom.

Hela hans uppenbarelse blev livströst för mig. Hans milda sätt att prata om korta livsperspektiv, att ta en dag eller kanske en vecka i taget, att visa att en människa alltid kan gå vidare och hitta sätt.

Och så en del av hans ansiktsdrag, förstås, de drag som precis är morfars.