Läser ännu en artikel om privatekonomi, pensionssparande, aktier, strategier. Denna gång i senaste Fokus. Det är en bra text, pedagogisk och tillgänglig utan att vara grund.
Igen funderar jag på min familjs strategi. Den är nämligen inte så ekonomisk, den syftar inte till maximering av de egna besparingarna. Den har i stället två andra syften:
Trygghet och politik.
Vad vi gör är alltså att vi amorterar bort vårt bolån. Det har vi kunnat göra ganska offensivt, mest på grund av att vi köpte största delen av vår bostad på nittiotalet då det var så förmånligt att köpa. Vi bor i tre sammanbyggda lägenheter. De två första var töntigt billiga. Sedan har vi under snart tjugo år kunnat njuta av räntor som redan i början, runt fem procent var det då, ansågs historiskt låga. (Vilket enormt privilegium för min generation, när man tänker på det. Just nu, på den sista biten av bolånet, betalar vi 1,29 procent i ränta, och det alltså före ränteavdraget.)
Vi har inga andra betydande besparingar. Inga aktier, inga större poster av något alls. Vi har konsekvent satsat på att amortera. Och detta alltså på grund av trygghet och politik, vilket jag nu ska förklara: Trygghet, eftersom det för två journalister kan gå lite hur som helst i framtiden i denna bransch – det är bra att krympa de fasta kostnaderna på sikt, för att säkert kunna bo kvar. Politik, eftersom det alltid är av godo att minska bankernas makt och inflytande och groteska vinster. Jag vill ha så lite som möjligt att göra med banker, kortutställare, låneinstitut och deras handgångna.
Men nu står vi, nästan bolånefria, inför en situation där vi ändå måste fatta något slags beslut om vad vi sedan ska göra för att spara på ett rimligt sätt. Jag står därvidlag handfallen. Börsen är uppenbart knashögt värderad. Avancerad handel med optioner och andra så kallade finansiella instrument är jag inte kompetent att ägna mig åt. Sparkonton är i det närmaste en förlustaffär.
Jag har en bekant som är rik, alltså jätterik, god för många tiotals miljoner. Han köper guld just nu. En annan person som jag inte känner personligen, men som jag vet kan mycket om pengar och förvaltning, har flyttat sitt livs besparingar till fast egendom – mark och hus enbart.
Jag är övertygad om att Facebook blir företaget som tar över världen innan Google hinner göra det, och skulle ju kunna köpa ett lass aktier där, men det vill jag inte göra av etiska skäl. Jag sysslar ju som reporter med att bevaka dessa företag.
Alltså: helt handfallen. Utan större kunskap och utan större intresse.
En sak vet jag i alla fall. Vår familjs biståndsbudget, för tillfället satt till 3 procent av våra löner, kan nog få öka.
Låter som en klok investeringstaktik. Min fru och jag är humanistakademiker födda under andra halvan av 1960-talet och vi köpte första lägenheten tillsammans 1998, så vi är lite i samma sits som du beskriver. Relativt osäker arbetsmarknad gör det vettigt att minska på de fasta utgifterna genom att amortera på bolånet. Dessutom har man haft viss draghjälp av att man köpte när man köpte.
Dina två exempel – guld och fast egendom – kanske är intressanta, vad vet jag. Och visst ligger det något i att aktiemarknaden är högt värderad. Men om man vill spara på ganska lång sikt, till pensionen kanske, så tror jag att det ändå är en god idé att köpa aktier, den höga värderingen till trots.
Och då köpa i stabila och lite tråkiga bolag som gärna har en OK utdelning/direktavkastning. Kanske HM, Investor, Handelsbanken. Månadsinsättningar via autogiro (det är meningslöst att försöka tajma tillfälliga dippar och toppar) till ett Avanzakonto.
Ja, långsam regelbunden gnetighet är förmodligen det bästa för oss som inte har klipparkompetens. Jag ska försöka läsa och fundera lite till…