I min allmänna trötthet och koncentrationsbrist – förväntat för den som är i sent skede i svår leversjukdom – tog jag på måfå fram Amy Schumers memoarkåseriståuppmanusbok ”The girl with the lower back tattoo”. Jag försökte verkligen hålla förväntningarna nere. Hon är så jävla rolig på scen, och smärtorna efter att ha försökt läsa Jerry Seinfelds ”Seinologi” sitter i fortfarande.
Vissa är talande snarare än skrivande komiker av en anledning.
Förväntningarna var nog på ungefär rätt nivå den här gången. Bitvis småroligt, bitvis oläsbart, bitvis nära och drabbande. Som allra bäst i delarna med lägre tempo och med stycken längre än halva rader. Flera gånger pausade jag läsningen för att kolla henne på Youtube, och vid den jämförelsen vann Youtube nästan varje gång. Kanske för att algoritmen matar mig med så mycket mattelevision att jag snart har sett allt, men ändå.
Boken ger mig därför en dubbelbottnad upplevelse och slutsats: När Amy Schumer om fyrtio år skriver sina riktiga memoarer – om yrket, om arbetet, om metodiken – ska jag läsa dem. De kommer att vara fruktansvärt bra.
