Råkar läsa DN-kollegan Kristofer Ahlströms fina roman ”Hjärtat är bara en muskel” på en eftermiddag i en solig trädgård på Gotland – där den delvis utspelar sig. Tankarna går till David Nicholls ”En dag”, av flera skäl, och jag tänker på författarens röst och språk mer än på storyn. Han verkar ha en författarsjäl på så vis att jag tror att han skriver för romankonstens skull, för språkets. Det är där bensinen finns.
Den är tre år gammal nu, men om du nån gång står framför en bokhylla och tar något på måfå att läsa, och det råkar vara den här – kör.
