”The Girl of the Sea of Cortez” av Peter Benchley är en bok som jag aldrig på tusen år skulle ha råkat läsa om jag hade fått syn på den i en bokhylla.
Men när en av mina bästa vänner spontant, utan betänketid, nämnde den när jag frågade efter en bok som hade varit starkt formande, då blev jag tillräckligt nyfiken.
Under ett par sommardagar har jag nu vistats med den tonåriga Paloma under vattnet i Californiaviken, som också alltså kallas Cortez hav. Det är en makalös berättelse, och jag famlar efter ord för att försöka beskriva varför den fångar mig. För det gör den, på ett sätt och med en styrka som skönlitteratur så himla sällan gör med mig. Jag är lite surrig i huvudet, som Paloma blir när hon utmanar gränserna för hur länge hon kan hålla sig under ytan. Jag älskade så att bada, simma, dyka. Kunde vistas timmar i havet. Jag har tappat bort det, varför har jag tappat bort det, jag sörjer det.
På sätt och vis har jag fått uppleva en ”Den gamle och havet” igen, men utan Hemingways hopplösa pansar – det som ser ut att vara människonära men som åtminstone för mig, ju äldre jag blir, ser ut som manér och stil snarare än berättelser om vad det vill säga att vara människa.
Peter Benchleys bok är från 1982, och då hade han redan nått en världspublik genom boken som blev till filmen ”Hajen”. Den finns tyvärr inte i svensk översättning, men språket är trots sina lyriska ansatser lätt att följa och läsa för en svensk med åtminstone lite vana av att läsa på engelska. Flera gånger tänkte jag på min fjortonåriga dotter – är hon gammal nog för att läsa detta ännu, och fullt ut se kvaliteterna? Jag tror kanske att hon är det, men att engelskan kan ställa upp lite onödiga hinder.
Om två år ska hon få den.
För er andra finns inga skäl att vänta.
