Ok, med 1998, 1997 och 1996 avklarade kan vi nu röra oss tillbaka till sommaren 1995. På grund av en lång utlandsvistelse hade jag ännu ett år kvar i gymnasiet. Jag tog körkort, men jag misslyckades med min sommarjobbsplanering. Det blev inget på de större tidningar jag hade siktat in mig på, och när jag kollade med lokaltidningarna var jag för sent ute.
Återstod att hitta en alternativ väg.
Sent på våren ringde jag till ett sätteri och tryckeri i Kungsbacka, som jag visste hade hand om den grafiska produktionen av den legendariska lokaltidningen Norra Halland, där jag ibland medverkade med artiklar om division fem-fotboll, veteranbilsutställningar och simskoleavslutningar. Jag hade viss redigeringserfarenhet från tidigare år, vilket jag berättade för mannen i luren.
Och så la jag till: ”Och det jag inte kan, det tror jag att jag kan lära mig snabbt”.
Hade Göran Fihn, mannen i luren, varit en annan sorts människa kunde han ju med all rätt bara ha lagt på där. Men det gjorde han inte. Han sa bara: ”ja, det är bra, när kan du börja?”.
Precis så. Som i en amerikansk film.
Vi kom snabbt överens om detaljerna.
Under sommaren arbetade jag sedan med sidproduktionen av Norra Halland. Jag skrev in manus för fotosättning, jag klippte remsor, jag vaxade och tejpade och rastrerade bilder. Jag hade stora journalistiska ambitioner som jag inte riktigt lyckades omsätta i färdiga sidor. När jag var för kaxig fick jag lagom stora och välförtjänta pikar.
Och jag lärde mig att riktigt hyfsat hantera en teknik som då bara hade något eller några få år kvar.
Bortkastat? Nej, tvärt om. Jag fick ett slags planeringsöga med mig från den där sommaren på Fihnsättarna. På något vis började jag liksom ”se” vad som fick plats och inte på en broadsheet. Och hela tiden var jag lite, lite förundrad över den trygge Göran Fihn – som hade tagit mig helt osedd, bara på ett telefonsamtal. Hur vågade han det?
Jag försökte tacka honom genom att jobba så hårt jag bara kunde.
