I går kväll blev det att jag började läsa om ”Svenska bilder” av Carl Snoilsky, pappas exemplar av en diktsamling utgiven i omgångar mot slutet av 1800-talet. Vilka var oddsen för det, just på tvåårsdagen av invasionen? På bilden några rader ur dikten ”Brandklipparen” där en försvenskning av det franska uttalet av Ukraina är det första jag ser. Ukrän!
Snoilsky minns jag bäst från litteraturvetenskapen för en helt annan dikt, nämligen ”Svarta svanor”, och till ”Svenska bilder” kommer jag kanske inte att återvända särskilt snart – här har vi att göra med högstämd och välrimmad nationalromantisk diktning, som gjord för att stärka stridsmoral och patriotism, och något djupare inträde i min känsla av svenskhet gör den inte, språket undantaget.
Så vi tar svanorna här i stället, i sin helhet. Jag läser den som ett försvar för det djärva och det avvikande – eller vad tror ni?
***
Svarta svanor, svarta svanor
Glida som i sorgetåg,
Leta sjunkna solars skimmer
I den nattligt dunkla våg.
Mörk, liksom i eld förkolnad,
Är den rika fjäderskrud,
Näbben, stum i blodig purpur,
Ännu bär om branden bud.
Hvita svanor tamt i vassen
Kryssa efter gunst och bröd.
Ut på djupet, svarta svanor
Ut, I barn af natt och glöd.
