Hårt arbete ger resultat: jag har gått upp i vikt.
Den meningen hade jag kanske inte räknat med att skriva, nånsin, i livet.
Vi som har leversjukdomar tenderar att lätt tappa. Vi får strikta förmaningar om att äta kaloririkt och proteinrikt. Under sommaren tappade jag tio kilo på tio veckor, delvis som resultat av en vätskedrivande medicin, men inte bara. Som minst vägde jag 78 kilo till mina 191 centimeter. Smalt, men inte magert, kan man kanske säga. Det sammanföll förresten med att ”Att hitta” kom ut, och det var också där som Lasse Brundin knäppte bilden på mig som nu är min profilbild på Facebook. Jag tycker att den är lite cool – även om benigheten i ansiktet inte är riktigt representativ för hur jag faktiskt ser ut i verkligheten.
I höstas sa doktor K med viss skärpa att jag måste gå upp en del. Annars blir det näringsdryck.
Jag hade tagit det som en personlig skymf. (Jag är Andreas Ekström! Jag äter mat! Jag äter, om det behövs, ännu mer mat!) Efter en höst av koncentrerat ätande av precis allt möjligt, inte minst ägg, kött och fisk, godis, bisarra söta drycker, glass och allt som kombinerar vete med ost har jag stabiliserat mig på 84 kilo. Godkänt, säger doktor K.
Det enda problemet är att jag förväntas träna åtminstone något. Jessica i min app jagar på. Hon kombinerar lång erfarenhet med ödmjukhet inför min petighet (jag vill att hon ska döpa om pass i appen ibland så att de heter något snyggare som inte behöver avstavas och sådär). Samt förmodligen något slags psykologisk djupanalys, eller insidertips från min svägerska Hannah, som känner henne, men som kommer att neka i sten om jag frågar. Jag hatar det givetvis, men… det blir faktiskt av ibland. Och det har vi ju lärt oss av prins Daniel: den enda bra träningen är den som faktiskt blir av.
Med det sagt, efter ett morgonpass där jag i min ensamhet har förnedrat min kropp, ska jag nu koka ett halvt kilo havregrynsgröt och i denna nedsänka SMÖR.
