Känslan av att vara i rörelse blir bara mer och mer gåtfull. Ja, det här är en massa introvert flum, läs något annat, jag skriver det för att sortera lite bara. Lite konstig blir jag av det här yrkeslivet, och jag ser det genom hur mycket plats logistiken tar, hur mycket jag plötsligt vet om platser som jag verkligen helst inte vill ägna en endaste sekunds tanke. Men om jag börjar nysta i det så blir det ett helt universum.
Jag älskar vissa platser och hatar andra. Jag älskar vissa resekänslor och hatar andra. Jag älskar X2000. Det är hemma för mig. Den susande monotona tystnaden, tågvärdarna som alltid hoppar över ”och” när de säger att de säger att de serverar ”varma och kalla drycker” i bistron. De säger så. ”Varma kalla drycker”. Det vill man ju inte ha, tänker jag varje gång, en varm kall dryck.
Jag gillar verkligen inte Gardermoen. Det är egentligen en jättebra flygplats, jag förstår inte varför jag vantrivs där. Man kan passera till gaterna utan att tvingas igenom någon förnedrande idiotshoppingzon. (Till skillnad från på Kastrup, som nu senast har byggts om på vägen in till B-gaterna så att vägen blir LÄNGRE att gå, men nån affär hamnar bra i blickfånget i stället. De hatar oss passagerare nu, och vi hatar tillbaks.) Loungen på Gardermoen är SAS enda bra lounge. Snabb förbindelse till city som kostar rimligt mycket, en hundralapp mindre än Arlanda Express, och då är det ändå Norge.
Arlanda Express är ett så vansinnigt rån; historien om hur staten bara gav bort det och hur det sedan blev sämre för kunderna på grund av vansinniga överpriser… jag blir galen. Kan bidra till varför jag avskyr Arlanda, jag avskyr Arlanda så väldigt, denna medium size dog och dess big dog attitude, den beskäftiga uppsynen på alldeles för många i den väldigt random kollektionen av kända och halvkända, meriterade och omeriterade, som liksom ska utgöra ett stockholmskt ”vi” när man står och väntar på bagage i terminal fem… Brr. Arlanda personifierar mäklare som kallar Sveavägen ”Midtown”. Mörker.
Och jag avskyr att packa. Sådär halv tio på kvällen före en resdag då jag ska vara borta ett litet tag, och gå upp jättetidigt, vad håller jag på med, missa flera dagar med de där ungarna och den där livskamraten, jag är verkligen helst med dem hela tiden, men så ska jag ändå packa och iväg, och räkna upp rätt antal tabletter av rätt mediciner och lägga i små plastfickor med draglås. Och hålla PÅ. Och sen är det ändå så skönt att kliva på tåget. Att ha den där känslan av luft och rymd uppåt och framåt. Men att komma hem sen då, är det en schlager, nej, de första kanske tolv timmarna känner jag mig ofta alienerad, jag måste ställa in frekvensen på barnen igen, känner att väggarna kryper inpå lite… och så efter tolv timmar slår det om helt och jag vill aldrig nånsin lämna vårt kök igen.
Jag har med mig egna tepåsar från tehuset Java. Alltid. Jag har druckit mig igenom hela sortimentet, då och då går jag dit och köper femtio påsar av mina favoritsmaker, de packar själva. Det gör så enorm skillnad, varje kopp Yellow Label eller Twinings jag inte dricker förlänger mitt liv med flera minuter.
Jag har infört en tekniknecessär, det är det bästa den här säsongen, en liten svart necessärstor påse med dragkedja. Innehåller några adaptrar, fjärrkontroll, visitkort, extra batterier, två pålitliga boksigneringspennor, ett par extra hörlurar. Jag tänker aldrig efter, jag bara tar med mig den. Den är liten och nätt. Och så en sak till: efter att vi tog hela vår lägenhet i anspråk – vi har flera mindre lägenheter sammanbyggda till en stor – så kunde våra tjejer börja använda ett annat badrum, och vi behövde inte längre tränga ihop oss alla fem i ett ganska litet. Det uppstod plötsligt två nya tomma hyllor till mig, nästan ett helt litet väggskåp, och det har jag inrett som vore jag en psykopatisk pedant. Här finns enbart mina resegrejer, perfekt överskådliga, och de går att packa blixtsnabbt utan att jag missar något. Jag går dit ibland och bara tittar på det och känner en RYSNING AV NJUTNING över denna ORDNING.
Jag reser i tyst kupé och är en sån som alltid säger till, tidigt och utan pardon, men vänligt. Om någon absolut hänsynslös idiotjävel ser på något klipp utan lurar i vanlig kupé säger jag givetvis till också. Det där slaget måste utkämpas och jag kommer att vara last man standing om det behövs.
Paddington station tycker jag om, och Göteborgs central är jättemysig på något sätt, känns som hemma, korvhökaren inne i bussterminalen gör egen chimichurri. Skövde kan ha Sveriges fulaste och mest osympatiska stationshus, i god konkurrens med Nässjö. Linköping är en katastrofal matstad medan Norrköping är jättebra. Borlänge ÄR rikets fulaste stad men jag vet ett riktigt bra matställe ganska nära tåget. Jag gillar Trondheim jättemycket, jag skulle gärna vilja komma dit en varm sommardag igen någon gång, och Stavanger är så häftigt präglat av oljeindustrin. Museet är fantastiskt, ett sånt man går tillbaka till. Barcelona är fint men säger mig inget, det har blivit en jättestor konferensstad, och sådana där stora hotell ser likadana ut överallt, men å andra sidan kan man se en helt vansinnig kyrkogård på vägen från flygplatsen, fack på en bergvägg där folk ligger instoppade på livstid och dödstid, ofta bakom små fönstergluggar. Jag älskar SJ3000 till Göteborg, de individuella sätena, att det stannar så sällan, att det tar 2.04 härifrån, att jag kan hoppa av och äta en snabb lunch med en av mina bästa vänner i Halmstad, det borde jag verkligen göra oftare. Malmö central är toppen också, fin food court, och särskilt fin är tunneln med det där magiska videokonstverket, och uppgången mot universitetet, man kliver liksom rakt ut i ansiktet på Öresund, vilket också är det enda förlåtande med Helsingborgs ”Knutpunkten”. Och när jag pratar på Waterfront eller Continental i Stockholm vet jag att tekniken alltid fungerar och att det finns platser att sitta ner och ta det lugnt. När jag måste iväg tidigt bor jag ofta på Freys, det är tillräckligt tyst även om frukosten ofta känns lite stökig, har jag lyxtid vill jag gärna vara på Lydmar, vill jag umgås åker jag kanske till Samuel och Malin i Sollentuna, ska jag ta med mig mat från Lund gör jag det från Hummus bar, behöver jag lite lugn och ro på Stockholms central tar jag hellre smørrebrødsstället än SJ-loungen.
Och jag packar ytterst ogärna extra skor, de tar hela min väska, jag har 45 i storlek, men jag ställer ju mig inte med vinterkängor på scen, så vad ska jag göra. Jag laddar ALLTID dator och telefon om det går, ALLTID ALLTID ALLTID. Även om jag har 85 procent på båda. Man vet aldrig när nästa chans dyker upp. Köpenhamn? Älskar Köpenhamn, men svenska föreläsare står inte högt i kurs där av skäl som jag inte helt genomskådar. Jag har gjort färre än tio gig där totalt.
Så här är det i mitt huvud. Ett helt universum av småskräp. Men allt detta måste vara högt upp och långt fram i medvetandet hela tiden, annars blir reselivet outhärdligt, en enda lång räcka nödlösningar. Det vore värre.
Undrar vad allt detta stör ut? Vad är det jag inte tänker på i stället?
