Jag dricker inte alkohol, det vet nästan alla som känner mig. Jag börjar bli så gammal nu (och det kommer väl bara att bli mer av det) att en och annan kanske tror att jag rentav är nykter alkoholist, för vad kan man annars ha för skäl?
Saken är bara den att jag aldrig har gillat smaken av alkoholhaltiga drycker. Att jag så gott som aldrig har hittat en alkoholhaltig dryck som tillräckligt väl kunnat maskera den där jävla acetonsyrahelvetessmaken.
Men jag har mött så mycket ifrågasättande av smakskälet som det huvudsakliga skälet att jag till slut har börjat tvivla själv.
Om jag ska tänka efter, så blir det så här: Jag dricker inte alkohol av en rad samverkande faktorer.
* Det började med att jag av rena hälsoskäl inte ville lära mig att uppskatta något som är skadligt. Då var jag alltså i tidiga tonåren.
* Dessutom var jag, då som nu, väldigt ointresserad av flockbeteende. Jag hade ingen som helst drivkraft att göra som alla andra i varje läge.
* I nästa läge, alltså kanske i tjugoårsåldern, fejdade känslan av egenvärde i att ”göra på mitt sätt”. Då återstod bara frågan om smak. Och det var ju för jävla äckligt! Det var ju verkligen det!
* Alltså testade jag berusning summa tre gånger för att se hur jag reagerade på det. Det var inte roligt. Jag blev långsam och trött och osmart. Inte avslappnad, inte uppsluppen, inte roligare. Alltså inga som helst incitament från det heller.
För ett par år sedan smakade jag på några belgiska ölsorter när vi var och hälsade på hos svärfar. Jag kunde tycka om brödigheten i eftersmaken hos en del mörkare sorter av ljust öl, alltså weissbier och färsköl och sådant. Kanske är det till och med så att jag skulle kunna lära mig att uppskatta en del öl (till skillnad från vin, som jag inte tror att jag någonsin skulle kunna tycka om).
Men nu tillkommer ett annat argument för att avstå, det slutliga: min vikt. Jag har lätt för att gå upp. Jag älskar att laga och äta mat, och har inte en sweet tooth, utan ett helt jävla sweet garnityr. Som det är nu är jag i precis den viktklass jag vill vara – men det kostar. Jag avstår dagligen från sådant som jag vill äta.
Att då lära mig att uppskatta något som är skadligt – men alltså i första hand för min vikt då, och inte min lever – verkar ju i ljuset av det som ett vansinnigt projekt.
Så cirkeln är sluten. Det landar i hälsoskäl igen. Och jag känner mig slutligen helt säker på att jag aldrig någonsin kommer att börja dricka alkohol.
