Det har varit mycket slask i artikel- och bloggkommentarer på sistone. Alltså inte här, men liksom… överallt på nätet. Tycker jag. Mer eller mindre än tidigare? Nej, jag vet inte, det är bara en känsla jag har fått. Jag har kanske läst på fel sajter.
Det finns oavsett vilket en stark trend att vara mycket tillåtande inför detta. Ett vanligt argument är att om man inte tillåter det, så flyttar debatten ändå någon annanstans. En raderad kommentar finns ändå kvar i Googles cache och så vidare.
Jag tycker att det är tunt resonerat. Det är nya tider nu! Var och en sin egen utgivare. Var och en sin egen publicist. Den som stryker en bloggkommentar för att han inte vill ha ett visst tonläge på sin blogg har mitt fulla stöd; han tar ansvar för den del av publicistiken i världen som han personligen kontrollerar. Det är att ta ansvar, det är att bidra till ett levande och bra internet.
Hade jag till exempel jobbat på Dagens Media hade jag strukit betydligt fler artikelkommentarer – även om de rekordbittra jättehemliga bitterlemmarna som sitter där och i kommentarfälten kapar alla som vill eller gör någonting då skulle flytta någon annanstans. Ja men låt dem! Det är en fri värld, men det är ingen mänsklig rättighet att få förtala folk på min sajt! Så skulle jag ha sagt.
(Sedan skulle jag ha funderat: Finns det något i vår rapportering och vårt tonläge som föder detta hos våra kommentatorer? Det gör det kanske. Det kanske vi i så fall ska göra något åt. Men det är en annan diskussion.)
Alltför mycket journalistik och åsiktsbloggande idag är på en gång fryntligt och in-your-face självsäkert, det utstrålar en attityd av att ”jag vet bäst och kom inte här och peta på mina ritningar” även om de enda belägg som ges ofta är löst anekdotiska påståenden (”när jag var på ICA för några veckor sen…”) eller vad man har läst i någon artikel i Salon, Vanity Fair eller LA Times, som kanske inte var bättre researchad den heller. Den sortens glada pösighet kommunicerar helt enkelt att ”om du inte delar mina preferenser är du korkad och har inte hängt med” även om detta inte var skribentens avsikt.
Tonfallet eller förstuckna hänvisningar till att ’jag vet ju eftersom jag har jobbat mig till en position på den här redaktionen/fick pris som årets bloggare” eller ”jag har 5.000 besökare om dagen” används ofta som argument, och det ser alla efter ett tag. Den stilen provocerar fram motinlägg och försök arr ”kapa debatten”, det är klart att dessa inte bhöver vara så väldigt msarta alltid, men det är så det fungerar.
Det är förmodligen en precis korrekt analys.
”Jag värdesätter min personliga integritet”, tänker signaturen Fantomen där han i anonymitetens mörka vrå sitter och hasplar ur sig den ena dumheten efter den andra.
Möt Joey Killer — när Roine Blom från Furuvik fått skriva av sig sina aggressioner går han trappan ned till mamma som väntar med bullar och rykande choklad. Och plötsligt känns livet inte så orättvist längre.
Marcus: håller delvis med, men Joey Killer finns ju också som krönikör, PR-konsult, ledarskribent och bloggare överallt, och med samma tokspydiga tonfall, dessutom med bra lön och påhejad av sin beundrarklack.
Det håller inte att diskutera ’näthat’ eller ’transparens’ utan att väga in att online-journalistik och -debatt ofta blir exhibitionistiska och aggressivt formulerade, det ska liksom till för att väcka uppmärksamhet. Hur många orkar läsa en tusen ord lång text av nån de aldrig hört talas om på¨nätet, om den inte har en del vilda slängar som väcker uppmärksamhet och som gör att andra bloggare upptäcker den? Många har inte den sortens span of attention när det är en text på dataskärmen. Så den som vill ha uppmärksamhet låter gärna som Alex Schulman eller Karolina Lassbo.
Guldstjärna till Marcus för Magnus Uggla-referensen.
Bättre än att stryka vissa kommentarer vore väl att de visuellt dras ihop och läsare manuellt måste trycka på dem för expandera dem och därmed kunna läsa vad som står. Det har fördelen att man som läsare slipper läsa dåliga kommentarer, men samtidigt har möjlighet att kontrollera vad det stod. Det finns mellanting mellan att ta bort och låta stå kvar.