Apropå att skriva saker:
När jag skrev ”Ordlekar”, min första, och den bok som jag förmodligen alltid kommer att ha närmast hjärtat, upplevde jag ett slags extrem… lycka.
Jag skulle vilja berätta mer om hur det var, de där månaderna då boken huvudsakligen skrevs – vilket nu är fyra år sedan – men jag gör inte det. Jag blir liksom lite generad av att tänka på det. Jag var så ”full of myself”, så totalt absorberad av vad som hände inne i mitt eget huvud, så gränslöst egocentrerad i mina tankar. (Det syns ju också i boken, som om den måste genrebestämmas kanske kan kallas övningsbok eller dagbok. Även om jag tycker att den innehåller mer än så.) När jag skrev drömde jag saker med en intensitet som jag aldrig varit med om varken förr eller senare, och vaknade, och skrev om dem innan jag ens berättade för Lisa om dem. Jag försatte mig i dagdrömmerier med musik och tågfönster och förbirusande landskap och sena promenader i kyla och ställde höga krav på att få vara ensam, helt ensam.
När Peter Englund i höstas skrev det här kände jag igen mig. Precis så var det, utan jämförelser i övrigt. Och så önskar jag mig tillbaka, önskar mig en konstnärligare personlighet, en skribentidentitet som har starkare litterära inslag än journalistiska.
Men det är nog som det är. Jag får kanske aldrig mer vara med om det där igen.
