Om man lägger lite, lite extra avstånd mellan sig själv och en händelse kan den se väldigt annorlunda ut, och kanske krympa till en rimlig proportion. Det är det som jag tror kanske kanske har hänt mig, som just kom hem från en utlandsresa och såg det jag ska skriva om nu.
Om man däremot krymper avståndet mellan sig själv och en händelse, då händer det som jag tror kanske kanske har hänt reportern Andreas Nilsson på tidningen Dagen.
Jag läser om hur han blivit vittne till en mindre men otäck tågolycka, i vilken en person skadats och fått föras till sjukhus. Han gör ett envist och mycket gediget journalistiskt jobb på sin privata blogg, och visar hur SJ misslyckas med att informera sant och relevant om vad som faktiskt hände.
Och det är förstås alldeles utmärkt.
Men det är ju inte… Pulitzerklass riktigt. Det är ju bara vanlig journalistik.
I de sociala medierna hanteras det faktum att en journalist har varit ute på fältet, dubbelkollat fakta samt inhämtat sakuppgifter från fler än en person på nivå som om vi hade fått veta att ett amerikanskt spionplan hade landat på Bromma med utrikesministerns goda minne och skickat iväg lite folk till tortyr. Ungefär. Har det alltså blivit så ovanligt med proffsiga journalister att det leder till den här typen av uppmärksamhet när någon gör jobbet klart?
Andreas Nilsson tycks lika tagen själv – det hela kulminerar med hans högstämt allvarliga text hos Second Opinion, samt med blogginlägget Tårar för Therese.
Jag förstår inte det här riktigt, men utesluter absolut inte att det är jag som är puckot…
***
Apropå de älskade sociala medierna: Jag älskar snillet som har byggt den här lilla twittraren… 86 000 följare!
På bloggar och twitter är det ju ofta skribentens egna kompisar och följare som haussar en viss story, lyfter den till Affär, Skandal och Scoop. Och detta går egentligen bara att se igenom ifall läsaren vet att de här typerna är polare, såvida inte själva tonfallet blir så uppumpat att varningsklockorna börjar ringa. Sedan spiller det här lobbandet ofta över till krönikor och liknande i pappersmedia; man får ett läge där det är anything goes, ungefär som nöjesreportern som sätter alla sina bästa kompiusar på heta-just-nu-listan. Det är inte direkt så att en hedersamt granskande attityd gynnas a detta. Med ett lojalt gäng kompisar kan även en struntnyhet eller en intern skvallerbit framstå som principiellt viktig hur länge som helst.
Andreas N har förmodligen rätt i att SJ ljuger eller halvljuger, problemet är bara att de flesta myndigheter och företag idag skruvar på sanningen en del, då och då, eller ger ofullständig information. Det är inte i sig någon sensation att just SJ som haft mycket problem ibland sopar saker under mattan. Dessutom betyder ”allvarligt skadad” inte nödvändigtvis samma sak på en blankett som det gör i dagligt tal eller när en läkare talar med anhöriga. Men varje diskussion om det kan framställas som att man går SJ:s ärenden och kränker kvinnan, och därför går det bra att bara fortsätta köra vidare med nyheten att SJ typ är skyldiga till grovt bedrägeri.
Tack! Blev så glad av att hitta detta inlägg och ”analys” då jag länge nu funderat på hur jag ska kunna uttrycka mig angående denna historia. Du har nu satt ord så bra på precis vad det är jag letat efter. Just så!
Vad bra, tack!