Det här blir lite personligare än vanligt kanske. Men kan jag hämta stöd från er vad det gäller länkar, lästips, textkritik, finansiering och allt annat som hör ett bokprojekt till så kan jag kanske få lasta av mig lite ångest också. Bara en minut.
Jag känner en fullständigt dränerande prestationsångest. Mitt humör pendlar så att jag börjar undra om jag har anlag för bipolaritet light. Jag sugs in i nya texter och idéer, och kastas ut ur dem i stor matthet eller enorm företagsamhet, och jag kan aldrig förutsäga vilket det ska bli. Jag har så otroligt mycket att skriva eller så har jag inte en enda grej. Jag är väldigt glad för att jag får göra detta och desorienterat ledsen för ingenting alls. Jag väljer bort melankolisk musik eftersom jag inte orkar riskera att bli på det lägre humöret.
Den rationella och ljusa sidan har ett bestämt övertag. Så är det ändå. Jag vet åtminstone med säkerhet att jag kommer att bli klar, jag missar bara inte en deadline. Men hur värdefullt slutresultatet kommer att bli har jag, mitt i den här själsliga sinuskurvan, ingen som helst möjlighet att bedöma.
Ett stort projekt med tajta ramar både i tid och pengar bäddar för prestationsångest misstänker jag. Testa att sänka ribban litet, för att sedan höja den igen när det ljusnar.
Klokt råd. Titta på hela skiten på en gång, men ha bara fokus på ett hörn i taget, sa Svante…
Du vet ju det här förstås. Men det låter som du behöver bli påmind eftersom du är mitt i röran. Allt skapande innehåller såna här faser. Det är en del av processen. Jobbigt men nödvändigt. Det enda man vet säkert att det efter kaos kommer ordning.
När två av de viktigaste beståndsdelarna i arbetet man utför är lust och talang, så tror jag att det är bra att hushålla med dessa och inte sprida ut dem lite över allt – som smör.
Jobbar man utefter premissen att allt ska bli lika bra överallt, ja då hittar man ju inga tyngdpunkter, centrala nav som drar med sig de andra styckena.
Allt är inte lika viktigt, lika bra. Och transportsträckor behövs också.
Äsch, vad jag dravlar.
Såhär: kasta vedträn där det brinner, istället för att starta tusen småeldar. Lägg ribban högt, högt där du känner att det bär – där det svänger, där du har nåt att säga, där du känner dig säker, bra och klok.
Gör de partierna så bra du kan. Låt resten släpa lite, ha en lite lägre nivå, låt dem vänta, vila eller jobba helt enkelt lite mindre med dem.
Resultatet? Supergrejerna lyfter de andra. På köpet känner du dig stark, stolt och glad.
Det är inte duktigheten och den jämna nivån jag minns när jag läst en bok utan de få punkter när den nådde högt.
Jag menar, det prickfria och felsäkrade känns oftast just så.
Keep on keeping on.
Andreas, som en trogen läsare av din blogg har jag ofta förundrats och tyckt att du verkar vara en övermänniska som orkar ha så många skrivprojekt igång samtidigt. Det är inte så konstigt om ditt humör pendlar och du blir utmattad ibland. Var snäll mot dig själv och känn efter vad du egentligen behöver.
mati: Tack, igen. Du betyder redan mycket för det här projektet och jag är tacksam för dina återkommande kommentarer, tips och tankegångar! Du har, igen, helt rätt. Det gäller att identifiera lägen då man har bra chans, och lägga kraften där.
Emma: Man kan kanske säga att skrivprojekt inte per definition är ansträngande för mig. En del skrivprojekt är det, andra inte. Skrivandet i sig är mitt sätt att tänka. Det är därför massor av bloggposter på den här sajten är korta och ofärdiga och inte liksom klara i sitt tankeinnehåll; jag tänker GENOM ATT skriva ibland. Eller ganska ofta.
Men nu ska jag hur som helst tänka efter på vad jag behöver, och jag tror att jag vet: En tinad bit hembakad pizza ur frysen. Samt ett glas mjölk tror jag. 🙂
Tänk så här: Jag ska bara försöka stenhårt att inte suga.
”Don’t suck”. Skribentens motsvarighet till ”Don’t be evil”.
Ja, men eller hur? Ambitionen kan ju aldrig vara att det man ska göra ska bli det snabbaste, bästa, finaste och smartaste som finns i hela världen. Då klarar man ju inte att skriva en rad. Men om man verkligen, verkligen anstränger sig för att inte suga — för att inte vara lika dålig som så mycket annat — då har man ryggen fri efteråt plus att man får en liten luftficka i det kreativa arbetet.
Ribban här är underförstått att det mesta och de flesta suger. Men du är ju bättre än så, eller hur?
Man drabbas lite av Googles ambitioner också. Jag tänker gång på gång: ”Jag har tänkt för smått i hela mitt liv. Jag borde bo i ett hus på månen med 300 mormoner som passar upp på mig.” (Stulet från Rocky.)
Almgrens inlägg låter väldigt vettigt..
För egen del har jag ett lite hurtigare tips (du kanske redan gör detta förstås). Löpning och styrketräning. Alla som skriver i någon form borde springa minst två mil i veckan. Och styrketräning ska alla människor som lever syssla med.
Det var mina fem cent.
Jag tränar just nu ingenting, mer än den träning som jag får av att jaga runt med mina döttrar. Det är inte bra, jag borde verkligen. Jag gör lite armhävningar, tar en rask promenad ibland, men spelar ingen squash längre, aldrig pingis, simmar inte, springer inte… Inte bra. Borde.
Tänk att ditt är över på några månader….jag säger bara 5 år av sånt…kanske ger lite perspektiv 😉 Heja heja heja
Ja, jag fattar inte hur du kan mobilisera kraften alltså…
Heja Anna!
Några reflektioner dårå.
1.
Det är inte FLER saker som du ”borde” göra, utan färre. Du är ju en ruggigt fin anställd som länkar till din arbetsgivare titt som tätt – visst stärker det kontakten mellan dig och dina läsare och dina aktier som skribent, men har du funderat på det reella värdet på den trafik du skapar till Sydsvenskan och andra projekt? Förutom att du, genom text och tankar, bidrar till kvalitetsnivån så utför du också ett administrativt arbete med just länkning osv. Sätt ett värde på det, och se om det är värt det – i förhållande till den (vissserligen inte så stora) arbetsbördan som ligger ovanpå själva hjärtat i verksamheten – tankar och text.
Trots det måste jag helhjärtat hålla med den som tipsat om träning – men ta bort nåt annat – typ nåt redaktörskap för en antalogi eller juryarbete i nån tävling eller nåt… Du är väl anställd? Har ni ingen friskvårdstimme eller nåt? Vi lever i Sverige, remember?
2.
Hjärnan kan inte tänka i negationer så det där rådet ”att inte suga” ger i alla fall inte jag så mycket för.
Se där – en ingångsvinkel på ”Don’t be evil”.
Länkandet till egna grejer är ju något jag verkligen vill göra. (Men jag länkar bara till sådant som jag tycker är särskilt läsvärt, jag länkar inte till alla mina texter.)
Anställd är jag förvisso, men tjänstledig just nu. Och när jag är anställd så jobbar jag inte heltid, utan lite mindre, för att mina barn inte ska få för långa dagisdagar. Så det är tufft att hitta saker att välja bort. Generellt sett behöver jag inte det heller, det är bara de närmsta två månaderna…
Doktorsavhandlingar i all ära (för det är väl det som avses med ”5 år”), men ett bokprojekt av det här slaget är avsevärt mer till allmän beskådan. Det hade så klart varit jobbigt att göra bort sig, och därför gäller det att inte suga.
Men vafan, du ordnar ju biffen, Ekström. Du kommer aldrig att vara mer klar eller förberedd eller hamna rättare i tid än… Nu. Detta är vad ordlekar, antologier och hemligapappor lett fram till.
Så: Hoppa från tian, randa, sug ej och minns Eminem:
You only get one shot,
do not miss your chance to blow.
Cause opportunity comes once in a lifetime yo.
”Hjärnan kan inte tänka i negationer”, liksom. Just när man trodde man hört allt.
japp avhandlingsarbete…förvisso är en bok av detta slag till mer beskådan…antar jag skall vara tacksam om någon läser det jag skriver. Skulle inte vilja säga att kreativ ångest är större, viktigare eller bättre bara för att det är fler som tittar, läser eller beskådar. Den hårdaste kritikern är ju det egna jaget. De förväntningar man själv ställer på sin egen förmåga. Men det är en intressant tanke, att bara för att det inte är lika många som tar del av det som till exempel jag gör som inte tillhör den mediala världen, heller inte kan betraktas som lika ångestfyllt när det gäller ett eventuellt personligt misslyckade.
”Jag väljer bort melankolisk musik eftersom jag inte orkar riskera att bli på det lägre humöret.”
Jag är inte ensam alltså.
Är det här nytt, eller är det nytt inför den här boken? Du har ju skrivit en del innan menar jag.
(Själv kan jag se ett tydligt mönster inför olika arbetsmoment när jag skriver.)
Frågan blir ju alltid, oavsett om man skriver notis eller doktorsavhandling: vem skriver jag för? Rätt ofta är svaret ändå ”mig själv”. I någon mening. Det vill säga: För att på något sätt bevisa mig duglig i mina egna ögon, eller för att ha roligt, eller för att fatta något, eller för att meritera mig. En lång rad skäl som är olika ädla, kan man väl säga.
Och så finns tanken om läsaren där. Men läsarnas antal spelar väldigt liten roll för mig, har jag märkt, det är läsarnas densitet som avgör. Det vill säga: Egentligen borde jag ju skriva en artikelserie om Google i Sydsvenskan i stället för att skriva en bok. En artikelserie skulle nå 300 000 läsare. Boken når kanske 3 000. En procent, alltså. Så det kan ju inte vara viljan att nå ut till massorna som är drivkraften i mitt fall. Men kanske tänker jag att de där 3 000 bokläsarna kommer att ha ett helt annat intresse för ämnet?
Kanske skriver jag för att imponera på någon. Kolleger eller kritiker eller sådana som bestämmer vem som får vara med i P1. Sådana faser går alla skribenter igenom, och det är inte så produktivt kan jag känna. Jag försöker att tänka på en ungefärlig mottagare, en ungefärlig läsare. Ska återkomma med bloggpost om det. Men jag tror ändå att jag har det gemensamt med avhandlingsförfattaren: Det är inte nödvändigtvis graden av läsning av det egna materialet som avgör hur jag själv vid slutet värderar mitt jobb. Det är nog mest av allt jag själv.
Jo, det är för dig du skriver.
Det är ditt intresse, precis som att bagaren bakar just för att det är så jäkla roligt att kavla och så blir det plus i kanten för att brödet i slutändan kanske äts och – HURRA – gillas av någon.
Om det där brödet blir lite för hårt eller ve och fasa, alldeles degigt i mitten, så är det ju inte kunden som bagaren tänker på i första hand, det är ju sorgen över att det brast i hantverket.
Så… jag vet inte varför jag drog in en bagare i det här men du får den i alla fall.
Jag gillar bröd! Och liknelsen!
Känslan av personligt misslyckande är en grej, men graden av pinsamhet när grejer går åt helvete är nog kopplad till hur offentligt det hände. Det är väl därför många ogillar att hålla tal, till exempel.
Och som doktorand har man ju alltid trösten att om avhandligen går rätt i dass så räcker den säkert fortfarande till en lic, skojar jag vidare för att vara säker på inkludera ännu fler i mina oavsiktliga försök att förnärma den akademiska världen.
”Kanske skriver jag för att imponera på någon. Jag försöker att tänka på en ungefärlig mottagare, en ungefärlig läsare”
Det här tror jag gäller för de flesta skribenter/journalister/författare. Vi har ett behov av att uttrycka oss. Så någonstans börjar det med att vi skriver för oss själva, precis som du säger. Samtidigt så har vi en ambition att nå ut till andra, mottagaren är ju nödvändig. Men i slutändan kan vi inte låta bli att få prestationsångest inför kollegor och liknande.
Men jag ville egentligen bara säga att jag är övertygad om att det kommer att bli en otroligt intressant och välskriven bok.
Du är en journalist som jag verkligen respekterar och beundrar och imponeras av – och jag vet att jag inte är ensam. Du är smart, klok, eftertänksam men ändå effektiv, har en förmåga att se mönster och sammanhang och förklara det på ett både enkelt men ändå imponerande snyggt språk.
Därför kommer den här boken att bli skitbra i slutändan.
Men precis som alla andra skriver här: det hör till att våndas under tiden, och det är skönt att höra att även du har svackor och tvivlar. ;o)
Men här får du pepp både från läsare och uppenbarligen även från din redaktör. Hoppas du tar åt dig.
Jenny: Tack! Bensin!
typ alla som jag hört prata om dig har sagt att de inte förstår hur du hinner med allt och hur du orkar.
andas lite ibland iallafall!
As in ”djupandas”, not as in ”hyperventilera”…? 🙂