I början på veckan såg vi en fantastisk konsert. Vår vän Johan Linderoth – vi har haft våra söner i samma klass och samma fotbollslag – är inte bara läkare, han är också sångare av internationell klass. Han har en fantastiskt användbar baryton, kan uttrycka så mycket, och han har tidigare i sin karriär sjungit främst medeltida verk.
Nu gjorde han något aningen modernare, nämligen Schuberts hänförande Winterreise, som består av tjugofyra sånger som njuts i ett svep. Det är en infallsrik tonsättning av ett diktverk egentligen, och Schubert – som ju bara blev 31 år – upplevde nog något slags kreativ höjdpunkt då de här sångerna kom till. De innehåller allt, tonalt och rytmiskt, men spretar ändå inte. Jag hade aldrig lyssnat på den förut, och blev lite omskakad och tårögd ibland.
”Ett mästerverk är det ändå”, sa Johan efteråt då han tog emot jubel och kramar tillsammans med pianisten Lars David Nilsson, som fick överta uppdraget som ackompanjatör med bara två veckors varsel på grund av en armskada hos den som egentligen var tilltänkt. Så vanvettigt imponerande, att lösa den uppgiften. Vill man höra Johan så kan man lämpligen leta upp hans inspelning av Monteverdis ”L’Orfeo”, som belönades med en femma i DN.
