Det finns en liten tidskrift som heter Praktik & Teori. Den utges av Malmö Högskola och har min vän Evelina Mildner Lindén som redaktör. I nummer 2 för 2009 diskuteras fusk.
Hur ser fusket ut? Och vem är den typiske fuskaren på högskolenivå?
Det visar sig, föga överraskande, att plagiat är vanligast och snabbast växande.
Varför? För att det är så enkelt att göra och så svårt att upptäcka, ta det som ett första svar. (Se högskolestudier som ännu ett område som påverkas av den digitala revolutionen, dess bitvisa förakt för originella prestationer och dess okritiskt hyllade remixkultur.) Men jag tror att det finns ett avgörande skäl till: Vi har fått en ny generation studenter som helt enkelt inte är särskilt intresserade av eller respektfulla inför vad vi kanske kan kalla en ursprunglig prestation.
Tidigare kunde man självklart skriva av ett stycke ur en bok. Men när man kan köra copy/paste med datorn, och inte har sina kopieringskällor begränsade till ett fysiskt bibliotek, då blir möjligheterna genast enormt mycket fler. Fusket, plagierandet, uppnår kritisk massa, och måste därför mötas på ett eget vis, med speciell metodik.
Jag har skrivit om fenomenet kritisk massa tidigare, i den här krönikan i Expressen. Den handlar om kvantitetens avgörande betydelse i resan från det gamla till det nya. Och visar, omigen, att den så ofta återkommande idén om att allt ska vara samma här i världen, oavsett om det sker på webben eller inte, är fullständigt knäpp.
Kul att du har läst, Andreas, och ännu roligare att du kommenterar!
Som redaktör måste jag få lägga mig i lite. Visst finns det beröringspunkter mellan fuskproblemet på lärosätena och det faktum att de digitala infödingarna gjort entré inom högre utbildning. Men jag tror du har fel när du skriver att vi »har fått en ny generation studenter som helt enkelt inte är särskilt intresserade av eller respektfulla inför vad vi kanske kan kalla en ursprunglig prestation«. Tro mig, de blir ordentligt förbannade när de plagieras eller när någon kurskamrat åker snålskjuts på dem på andra sätt.
Det är idag ganska lätt att upptäcka när någon plagierat text. Åtminstone när källan finns publicerad på internet, vilket oftast är fallet. Det är därför du ser den stora ökningen av upptäckta fall. När du säger att det är svårt att bli upptäckt, har du fel. Antiplagieringssystemen som allt fler lärosäten inför gör sitt jobb och flaggar tydligt.
Jag kan varmt rekommendera läsning av Lars-Erik Nilsson (intervjuad i fusknumret av P&T) som doktorerat på hur studenter plagierar. Han resonerar klokt och nyanserat och skjuter inte på tekniken. Jag menar, det är klart att vi ska använda internet. Ingen vettig människa håller fast vid räknestickan fortfarande. Men därmed inte sagt att vi inte ska sträva efter att använda tekniken på ett ärligt sätt.
Fuskarna finns för övrigt – skriver Birgitta Forsman – även bland det äldre gardet. Men det största problemet som jag ser det är hur lärosätena bemöter studenterna, som allt oftare kommer från icke-akademiska hem om jag får använda det uttrycket, och hur de i högst varierande grad lyckas förmedla begreppet akademisk hederlighet: Vad akademiskt arbete är bra för. Hur viktigt det är att kunna lite på varandras resultat och ge cred när man står på varandras axlar.
Jag gissar att vi är helt överens där. Cred är helt fundamentalt.
Till den läsare som inte fått vantarna på något nummer ur den exklusiva upplagan: tanka gärna ner hela numret och läs här:
http://mah.se/upload/Praktik_Teori/PoT-nr2-2009.pdf?epslanguage=sv
Nu ska jag gräva ner mig i nästa nummer, som ska handla om Sverigedemokraterna. En lunch snart, kanske?
Gärna, och tack för bra input och länk!
Det finns ju samtidigt – tycker jag mig se, i alla fall – till exempel i den svenska bloggosfären en enormt stor generositet med att länka och ge cred och beröm. Så det här måste inte hänga ihop. Kan det finnas en skillnad i hur cred-villig man är när man har en något starkare personlig relation till den man creddar?
Jag kan hålla med om att det är knäppt att försöka tillämpa bilbälteslagen på fildelning, men behöver man ändra på den högre principen att det är polis som utreder brottsmisstankar och att man inte godtar en målsägares potentiellt lättförfalskade utskrifter okritiskt som bevis?
Ställd på det viset har frågan bara ett svar, Jerker… Jag är förstås en anhängare av idén om rättssäkerhet.
Jag arbetar som adjunkt vid Göteborgs universitet och håller inte med om att det är svårt att upptäcka plagiat. Tvärtom är det enkelt, om man som lärare följer en students lärprocess från en tidpunkt till en annan. Man lär ganska snabbt känna en persons språkliga stil och förmåga och upptäcker därför tidigt om en person avviker från det traditionella mönstret. Dessutom finns system som Urkund som per automatik används för att läsa in studenters texter och granska dem. Urkund klarar givetvis inte allt, men en hel del flaggas där. Och bara risken att åka fast avskräcker många. Om studenten vet att texten ska in till Urkund håller den sig långt borta från plagieringstankar, är min erfarenhet.
Jag tror alltså inte att din slutsats kopplat till brist på respekt inför ’ursprunglig prestation’ håller i det här avseendet.
Nej, du kan absolut ha rätt! Men frågan är då vad som avskräcker: Risken att bli upptäckt? Eller är det snarare respekt för prestation som gör att många låter bli? Vore intressant att se en större studie om anledningar till fusk. Får jag gissa så tror jag att vanlig prestationsångest är det överlägset vanligaste skälet.
Jude Carroll är den internationella auktoriteten på området, jag hade börjat leta där för att hitta just anledningarna.
Elin Bommenel är ett namn du kan söka på om du inte vill gå över ån efter vatten; hon finns i samma stad som du och jag. Du kan läsa lite om henne här (länken kommer att fungera någon månad till, sedan städar vi! hu) nedan. Hon har nämnt tidsbrist som en viktig anledning. Hon är nog inte helt fel ute: studenter jobbar vid sidan av sina studier idag, i mycket större utsträckning än tidigare, och får följaktligen mindre tid.
http://www2.mah.se/templates/NewsPage____64044.aspx
Någon professor uttryckte det för sådär fem år sen så: studenter idag tycker ofta att kunskap är något som finns i böcker, och då blir vetenskapens uppgift helt enkelt att hålla reda på de där böckerna så att man snabbt hittar det man ska. Att kunskapen i längden finns där för att några har tänkt, prövat och kasserat gamla teorier kommer inte riktigt med i en sådan bild. Men samtidigt säger ju samma personer gärna att ”alla uppfattningar är subjektiva, du säger si och jag säger så, det är det som var postmodernismen” (?) – så det är klart att det finns en djup kluvenhet här.
Kan det vara så att fusket ökar i vissa fall även därför att man är van vid det från gymnasiet? Jag gick gymnasiet samtidigt som uppsatssiter började läggas ut och folk kopierade för att slippa göra något, det var väl säkert ännu mer populärt ett par år senare. Frågan är om det finns en attitydförändring, ungefär ”alla gör det”, liknande olaglig fildelning?
Att det skulle vara brist på respekt tror jag inte, tidsbrist som Evelina säger låter mycket mer troligt.
Sedan fattar jag personligen inte hur man kan sätta sitt namn på en plagierad uppsats på HÖGSKOLENIVÅ – antar att en del inte fattar hur allvarligt det betraktas rent regelmässigt, eller så handlar det om mindre viktiga uppsatser.
Fusket på gymnasium och grundskola tror jag är viktigare att komma åt, eftersom man i den åldern inte verkar ha någon större uppfattning om hänsyn, moral eller ”lära för livet”. Nu låter jag som en gammal gubbe, hehe 🙂
Även jag tror att du är helt fel ute när du menar att någon slags bristande respekt för det originella hos remixkulturen (jag ser personligen ingen konflikt mellan originalitet och remixande) som förklaring till fuskandet. Det finns många trådar att dra i här, och jag skulle först vilja fråga om någon här har någon god koll på om fusket ens har ökat under de senaste decennierna? Finns det någon bra statistik på detta? Mitt intryck är att det först är på senare tid som detta har kommit att diskuteras. Samtidigt måste man komma ihåg att antalet studenter på högskolorna och universiteten har ökat som katten under de senaste åren. Så även om antalet uppdagade fall av fusk har ökat, så är det inte säkert att fuskfall/student har gjort detsamma.
Mina egna erfarenheter av fusk är att plagiat ofta är oerhört lätt att upptäcka. Ofta handlar det om att studenter har kopierat hela stycken från en uppsats eller en bok som de hittat på nätet, och sådant går att googla på. Indikationer på fusk kan vara om språknivån på den inlämnade uppsatsen inte motsvarar den nivå som jag uppfattade att studenten ifråga låg på vid undervisningstillfället. De som fuskar kan också, är min erfarenhet, ta upp saker som är fullständigt ovidkommande för ämnet i sina uppsatser, vilket inte är så otroligt: De har ju inte reflekterat utan bara kopierat.
Ofta är fusket ganska hafsigt utfört; jag vet folk som har lämnat in hela Wikipediaartiklar, eller fotostatkopierat flera sidor ur kursboken och lämnat in. Jag tror att detta beror på att studenterna oftast fuskar på grund av upplevd tidspress, som andra kommentatorer här ovan nämner. Det är i alla fall mitt intryck baserat på de fall av uppdagat fusk som jag har kommit i kontakt med.
För egen del tycker jag att det ligger mycket i remixkulturen, både i det ideal den förmedlar och i dess analys av skapande som en form av remixande, men jag ser rött när jag upptäcker fusk. Det är verkligen höjden av lathet. Nu kan det måhända vara så att jag är det där fantastiska undantaget som bekräftar regeln, men jag är skeptisk. För övrigt, när jag tänker på det, förstår jag inte alls kopplingen mellan plagiat och remix. Det sistnämnda innebär ju att man tar något befintligt och förändrar det, vad gäller plagiat är det just bristen på förändring som definierar begreppet.
Och, när jag ändå är igång, förstår jag inte heller kopplingen mellan originalitet och högskolor. Det må vara ett ideal i någon mening, men i praktiken… oj oj oj… Flocktänkande är bara förnamnet.
C- och D-uppsatser skrivs ju ofta i grupp idag, särskilt inom t ex ekonomi, pedagogik och tekniska ämnen med två eller tre pers som jobbar fram en uppsats, och då blir det givetvis svårare att upptäcka misstänkt fusk utifrån att texten plötsligt glider in i en helt annan stil än det man är van vid från den studenten. Det finns ju ingen fast stil at förvänta sig där (jag bortser från när folk bara kopierar rakt av från nätet och därmed gillrar fällan för sig själva). Men det finns också ibland ett starkt tryck på institutionen att släppa igenom studenter, eftersom man får pengar efter genomströmningen, och dessutom kan det uppstå en inställning ”det blir inte bättre än så här, vi släpper igenom dem nu”. Det är ju inte bara studenterna som fått brist på tid utan också lärarna.
Sen är det absolut fler som idag skriver enligt principen ”om du är säker till 70%, skriv som om det var bergsäkert och som om ingen ifrågasätter dessa påståenden”. Både forskare, docenter och studenter.
Fusket ökar, är jag rätt säker på. Det brukar vara rubriken i alla fall när de årliga genomgångarna görs…
AhA! Men då ska du komma och snacka med någon som just gått Fojos kurs i källkritik och statistik, så kan du få veta en del om hur det är med den där ständigt växande julhandeln, eller ”allt fler singelhushåll i Stockholm”.
Lita *aldrig* på en statistikbaserad rubbe, det säger jag bara.
Men, alltså, allvarligt, man kan väl ändå inte basera ett påstående bara på vad rubrikerna säger? Har artiklarna eller den källa de refererar tagit med exempelvis de aspekter som jag tog upp i mitt förra inlägg?
”Det blir inte bättre än så här”-attityden som Magnus tar upp känner jag alltför väl igen. Sorgligt nog tycks det vara en inställning som är ytterst utbredd på universitetet.
Hehe, måhända att mina egna fördomar om journalistik påverkade vad jag skrev i mitt förra inlägg. När jag sökte runt på nätet så är bland det första jag ser en artikel i Metro från 2007 som faktiskt tar upp lite sådana aspekter: http://tinyurl.com/yf8yzch
Tolkningen av vad som sägs i artikeln är dock lite tvetydigt. Å ena sidan säger snubben vid högskoleverket att det inte finns någonting som tyder på att hårdare bedömningar från högskolornas sida skulle ligga bakom ökningen. Å andra sidan menar hon från Södertörn att anledningen till att de konstant har legat i toppen är att man har fokuserat på fusk från början (vilket då andra högskolor underförstått inte har gjort).
Oh! En annan möjlig delförklaring som slog mig precis är undervisningens försämring i grund- och gymnasieskolan (som vi väl ändå kan ta för given?). Studenterna har inte fått nog med träning i akademiskt skrivande och egna arbeten tidigare under skolgången, vilket leder till mer fusk när de väl hamnar på högskolenivå.
Thomas: Kanske. Men man ska alltid vara för siktig med att ta saker för givna.
Å ena sidan har jag lärare i bekantskapskretsen, personer som jag litar på, som säger liknande saker som du.
Å andra sidan har jag hört Sveriges Radios fantastiska serie ”Kris i skolan”, som sändes förra året och nominerades till priset Guldspaden för sin grävande journalistik. Serien finns att ladda ner som mp3 här: http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramID=3238
Den som missade den, och är det minsta intresserad av skolan, utbildningspolitiken, drivkrafter eller masspsykos, bör absolut lyssna.
Om man nu ska dra långa slutsatser så funderar jag lite på om det inte nånstans också, till en del iallafall, kan handla om att upphovsrätten i så hög grad perverterats till att handla om ekonomi att den grundläggande känslan för ”Äras den som äras bör” har skjutits i bakgrunden.
Fokus i debatten har i så hög grad varit ”Ge mig pengar!” att vikten av ”Ge mig cred!” har tappats bort.
Fast det är dubbelt, på vissa områden har betydelsen av cred snarare ökat. Tittar man tex i open-source-communityn så är man extremt noga med attributeringen, och listar exakt vilka andras kod man har med.
I en remixkultur på det kulturella området kan jag föreställa mig att man är mer försiktig, eftersom det visat sig att tex minsta sekund av samplat ljud kan medföra digra skadestånd.
I vilket fall, jag tror det kan finnas en risk att när upphovsrätten kommer att handla mer om pengar än om attributering så försvinner respekten för orginaliteten på vägen.
Om det i sin tur ger mera fusk är svårt att avgöra, nya verktyg ger både mer möjlighet att fuska och att upptäcka fusk, vilket som är höna eller ägg är svårt att avgöra.