Glasnudlar är en lysande frukost.
Sen på restaurangen Din Tai Fung – stjärna i guiden finnes för en av krogarna i denna kedja – inledde vi med vitlöksrostade ärtskott.
Men det är dumplingar som är grejen. Den här dumplingen alldeles särskilt. Jag måste, om nån sätter en pistol mot pannan på mig och avkräver en dom, säga att denna dumpling var det mest fantastiska jag åt på hela resan. De gör ett knyte med en delvis gelatiniserad buljong och EN SKIVA TRYFFEL i. Då knytet sedan ångkokas blir buljonen åter ren buljong. När man biter i dumplingen liksom exploderar alla smakerna på en gång. Jag saknar ord.
Jag menar, kolla på den!
Skott, tofu, kyckling med mera. En underbar sidorätt, salt och krävande, nästan lite östeuropeisk i smakerna.
De serverar ganska många olika sorters dumplingar och knyten. Vi åt ganska många olika sorters dumplingar och knyten.
Vem skulle ha trott att kall japansk gurka med lite nötkross ovanpå skulle hamna på topp fem? Men det blir ju så ibland när råvaran är oemotståndlig och liksom omöjlig att protestera mot. Det perfekta krispet i gurkan!
Picklade bitar från senapsplanta med kyckling. Lustigt att jag aldrig tidigare sett, smakat eller ens hört talas om senap som något annat än ett korn att göra gul smet av. För det här var ju inte precis äckligt.
Efterrätt: röd bönpasta och choklad. Vackert, men inte jättegott. Chokladen var inte fantastisk, och hur det än är dyker mitt västerländska arv upp och säger till mig: bönor är inte efterrätt.
Breda risnudlar med böngroddar och chili med mycket mera. Ett slags basklassiker, en kött-sås-och-potatis för Singapore.
Om man dricker öl äter man sällan chips till, däremot gärna rostade jordnötter och ansjovis, som sedan har wokats med räkpasta. Salt och spetsigt och jättegott, liksom den söta chiliglacerade kycklingen här intill.
Dags för middag! På denna hyllade restaurang i Little India äter man givetvis allt med höger hand, Rick lärde mig snabbt tekniken. Vänsterhanden anses skymfa maten, så den gör man klokt i att sitta på för att inte glömma bort sig. Det har dock uppstått ett slags acceptansens hybridkultur: västerlänningar dricker ur sitt glas med vänster hand, för att slippa kladda ner det med exempelvis fiskhuvud.
Basen för hela ätandet: en risblandning, en röra på gröna bönor och en supergod på vitkål, som verkligen allt mer blir min favoritgrönsak.
Den godaste kyckling tikka masala jag nånsin ätit.
Men den här lammgrytan ger jag faktiskt underkänt. Ska man servera de styckningsdetaljerna måste man acceptera en längre tillagning eller använda ett yngre djur. Det här blev väl segt, och om man som jag redan från början alltid måste kämpa lite med de grundläggande indiska smakerna blir det här ingen höjdare.
Som sidorätt betraktad är den här lilla såsen med svarta linser helt galet bra. Dessutom förlåtande mild till sin karaktär, utom längst fram i munnen. Det var mycket märkligt hur den liksom brände lokalt.
Jag tog ingen efterrätt, vad sjutton trodde ni, man kan väl inte äta hur mycket som helst?
