Saker jag åt den fjärde dagen i Singapore

Rise and shine, baby, dags för lite congee! Denna gång med anka och tusenåriga ägg.

Lite rara dumplingar i mild fin kycklingbuljong.

Ett lass nudlar behöver man också för att komma i gång, i det här fallet faktiskt ganska intetsägande.

Det här är inte mat, barn, det här är inte mat. Man gör små knyten av de där bladen, med olika grejer i, och så konsumerar man dem som snus. Samt blir rätt yr. Tydligen en malaysisk specialitet. Jag testade inte.

Kaya Toast är en populär kedja som främst serverar kaffe, löskokta ägg och så rostad bröd med kayamarmelad, ett slags söt lemoncurd-liknande kräm som trivs väldigt bra med smältande smör. Som en blinkning från det koloniala Singapore, där det mest brittiska av allt möter tropisk frukt. Jag köpte med mig en burk hem.

På hotellet Raffles uppfanns den, drinken Singapore Sling. Den serveras i en uppsjö varianter, även som här, utan alkohol. Vad det var i? Ingen aning faktiskt. En massa söta grejer. Jordnötsskalen förväntades man bara sopa ner på golvet. Miljön var fantastisk.

Sen skulle Rick iväg på ett möte. Jag tänkte att jag bör hinna med en trerätters före middagen, om jag håller varje moment litet. Först en vårrulle, utan krusiduller, rakt över disk i Chinatown.

De här japanska pannkaksbollarna fylls med olika saker. Jag valde bläckfisk, bacon och ost, lax och slutligen spenat i mina. Lite majonnäs och fiskströssel på det och man har en perfekt varmrätt.

En frozen yoghurt med persikosmak, och så en lokal nötblandning ovanpå. Grunden därmed lagd för kvällens huvudsakliga middag. Som vi strax ska se blev den något alldeles extra.

En hel gata ägnas åt satay, grillad mat på spett. Vi tog räkor och fläskfärs och grönsaker. Man sitter ute på gatan, som alltså är avstängd i sin helhet och full med enkla restaurangbord. Ett minne för livet.

I Singapore möts mat och människor från Kina, Indien, Malaysia, Indonesien och – just det – Thailand. Vi började på denna fullständigt osannolikt fantastiska krog med ett lass chips gjorda på rockavingar.

De här kycklingvingarna är urbenade och fyllda med färs och örter. Utan att skinnet ens är trasigt. Hantverk i yppersta världsklass; man kunde äta dem rakt över och igenom och de smakade himmelskt.

Vad bladen heter vet jag inte, men de är obehandlade. Man lägger ett i handen, stryker på lite plommonsås, och lägger sedan jordnötter, makrill, chili, lime med skalet kvar, schalottenlök och ingefära i. Man viker ihop och äter i ett enda stort bett. Smakerna far åt alla håll, som Tom & Jerry i fullt slagsmål i en liten låda. Helt helt sensationellt.

Stora räkor och små räkor.

Tillsammans med kycklingvingarna ni just såg och den otroliga buljongtryffeldumplingen från gårdagen är denna kalla pomelosallad topp tre av allt jag åt under resan. Räkor, den stora citrusfrukten pomelo finfördelad ner till individuella fibrer, lite kokosmjölk ripplad ovanpå. Jag kan inte ens förklara.

Och vackrare grön curry har jag aldrig sett.

Jag är inte så stor på frukt, men jag är inte rabiat, jag äter perfekt mango om jag måste. Serveras här med sticky rice, som är överraskande salt i smaken.

På vägen ut – en sista bild av något vackert. Det där är alltså Rick, min vän och värd, en i alla meningar generös och varm människa som faktiskt inte påminner mig om någon annan jag känner.

Framåt midnatt åkte jag ut till flygplatsen för en tolvtimmarsflight till Köpenhamn. För första gången i livet tackade jag nej till flygmaten. Kände mig bara inte riktigt hungrig.